Grodperspektiv

Som om ingen skulle ha fått nog av det här ”Bröllopet”, kan jag bidra med några odd båtbilder från plurret. Jag har nog plåtat vartenda fartygsskrov i hela Stockholms hamninlopp, och jag vet verkligen inte hur mycket jag orkar publicera. Men jag fyller kanske på med något enstaka fribord vartefter.

Dannebrogen

Dannebrogen är verkligen en av de tjusigaste båtar som finns. Det syns ju inte här, men ge det hela lite tid så kommer det fler bilder på skönheten. Och då förstår man (eller inte). Beroende på vad man har för blick och böjelse.

Dannebrogen

Af Chapman, klarar jag fortfarande inte av att fotografera. Det bara går inte. Jag kräks. Det känns som att plåta sin egen julgransfot. Jag kör på Norska kungahusets skorv istället.

Norge

Logårdstrappen

Egentligen är det idiotiskt med en stor bilväg precis framför slottet. Om man nu skiter i logistiken och tänker lite mer estetiskt, så låt hela Skeppsbron bli en stor park där de små kungabarnen kan leka och skutta och knuffa varandra i sjön. Fast det är klart, Strömmen… Nej, det var kanske en dålig idé om ätten Bernadotte ändå ska fortleva ett par generationer till.

HMS Härnösand

Vasaordern var på plats

Kulturkrock i Stockholm

Mitt i veckan, under (för mej) flåsande deadline bestämde vi oss, Pelle och jag, för att vi behövde lite kvalitetstid tillsammans. Pelle är (för nytillkomna läsare) min f.d förlagschef, men nu är han föräldraledig med lille Marcus, och då ses vi inte så ofta.

Back in the days, när vi slet med korrektur och omslag, kunde vi ryka ihop rätt så ordentligt. Men vi somnade aldrig osams. Och då bor vi ändå på varsin sida om stan, så möjligheten fanns.

Nu är vi bästa vänner!

I dag hade vi bestämt oss för att fly verkligheten och kolla en utställning på Morderna. Lee Lozano. Pelle är SJUKT konstintresserad och kan berätta saker om konstnärer och deras verk som man inte hade en aning om. Till exempel att man INTE får röra vid tavlorna.

Gerhard Richter
(Den har mitt DNA)

Länge gick jag tyst vid hans sida och funderade på VAD som skulle hända om jag petade på en av de där gigantiska dukarna. Till slut blev det något av en besatthet, och när vi kom till Gerhard Richter kunde jag inte hålla mej längre utan satte en försiktig fingertopp mot den glatta ytan. Pelle höll på att DÖ!

– Du har rört Gerhard Richter, sa han och såg sej oroligt omkring.

Han fortsatte:

– Du fattar inte vad du har ställt till med, Carina. Du har lämnat ditt DNA efter dej på ett verk av Gerhard Richter. Inte okey! Jag upprepar, INTE okey!

Plötsligt såg jag alla kamerorna i rummet och hade svårt att hålla mej för skratt.

– Men ärligt talat, Pelle. Har du aldrig rört vid någonting förbjudet? frågade jag.

– Aldrig, bedyrade Pelle. Aldrig!

– Nåväl, anta utmaningen, sa jag. Du kommer inte att kunna låta bli i framtiden. Du kommer att göra det. Du VET att du kommer att göra det!

Pelle tog sej för huvudet och suckade tungt. Så fick han plötsligt syn på en världsberömd målning av Matisse.

– I så fall måste man ju nästan olla tavlorna, svarade han.

Jag skrek rakt ut.

– Inte olla, Pelle. Inte olla!

– Jo, jo, svarade Pelle och jag såg att han menade jävlar i den allvar. Jag blir antagligen tvungen att fotografera händelsen också om det skulle bli i ett annat land senare i sommar.

Lee Lozano

Nu började det verkligen dyka upp en och annan vakt ur annars övergivna vrår, och vi bestämde oss hastigt för att lämna Skeppsholmen.

Solen sken och det var en sagolik dag i Stockholms innerstad. (Vissa är för jävliga, men just den här var bra).

– Vi skulle verkligen behöva ett glas Champagne, sa Pelle.

– Absolut, sa jag.

Och så hamnade vi här helt hipp som happ.

Lydmar Hotell på Blasieholmen

Ett par timmar senare var vi båda två rejält grillade av solen, och i övrigt försenade till precis ALLTING annat som vi hade lovat att uträtta på varsitt håll.

Efter ett hastigt (två glas ytterligare) farväl satte jag full fart upp till Söder och hamnade där i en tusenhövdad jävla fotbollsparad!

Det är alltid lite speciellt när Hammarby spelar sin första hemmamatch för säsongen, och gatorna var avspärrade hela vägen från Slussen till Zinkens Damm.

Jag hade lite bråttom och fick verkligen kämpa för att komma fram. Till slut hittade jag den OPTIMALA platsen att befinna sej på. Nämligen framför hela den enorma folkmassan. Där lyckades jag också (med risk för mitt eget liv tror jag) få fram kameran och ta några bilder.

Men jag älskar verkligen Söder, jag älskar människorna och stämningen. Det är en levande stadsdel, med vilda, vackra innevånare och ett stort, brinnande intresse för bl.a fotboll.

Att gå hem till Söder

Jag har en helt obegriplig förmåga att hamna på Medborgarplatsen när jag minst av allt vill vara där. Jag får panik av stora folksamlingar och går inte ens på bio utan ångest. Att åka tunnelbana är helt uteslutet och jag kan vara den enda i hela filmbranschen som har tackat nej till ett erbjudande i Hollywood p.g.a ”flygskräck”. Det var visserligen bara en Workshop tillsammans med många andra manusförfattare, men det var en fin inbjudan och en betald resa. Men – hell NO. Sånt där är ingeting för mej!

Av två onda ting – väljer jag Medis. Det är i alla fall där jag har mitt hjärta.

Grabbarna från Eken

Håll i hatten

Ibland kommer en underbar liten bok i min väg. Det sker inte ofta, det ska jag inte påstå, och sällan i samband med en fantastisk lunch.

Men så plötsligt bara händer det!

Kråke, ni vet kalaspinglan på Karlaplan som jag jobbar med till och från, fick för sej att brassa på en schucker kyckling och till den serverades wokade grönsaker.

Eller, där i mellan ringde faktiskt telefonen – och det var då det tog hus i helvete!

Jag tror verkligen att Kråke älskar sitt jobb som hotellvärd och entreprenör, hon bara uttrycker det lite annorlunda än andra. Nu var det en gäst som ville komma upp i våningen och ställa in ett par väskor på rummet. Det krävdes en lång stund av övertalning innan Kråke släppte in henne.

– Klockan sex, sa Kråke barskt i telefonluren. Det är incheckning klockan sex. Inte tidigare!

Nu var det så att den här personen bara ville göra sej av med sitt bagage, ingenting annat, men Kråke höll redan på att elda upp sej till oanade höjder.

– Men vad fan har människor för problem? frågade hon upprört och slängde på luren.

– Dom vill göra sej av med sin packning, svarade jag stillsamt. Dom ska bo här, dom har sannolikt betalat för det och vill bara få komma in genom dörren.

– Det kan dom fetglömma, sa Kråke och klatchade till kycklingen med stekspaden.

Kråke har världens vackraste dotter, Morgane, hon är också jordens vänaste varelse.

– Nu ringer det visst på ytterdörren, upplös hon oss om försiktigt.

Kråke rasade ut ur köket med stekspaden höjd i luften. Vi hörde hennes steg försvinna i korridoren och vi sjönk långt ner på stolarna, beredda att snabbt försvinna in under köksbordet om det skulle bli nödvändigt.

– Hon skrämmer ju gästerna, viskade Morgane.

Jag viskade tillbaka:

– Har ni många gäster?

– Massor, svarade Morgane. Men alla vet ju hur mamma är… Det är mycket värre nere på Tomarp. Men där försöker vi lösa det så att Sophie svarar i telefonen.

Faktum är att Kråke har arrenderat ut hela hotelldelen av Tomarps Gård. Jag tror att det är jättebra! Men för den luttrade resenär som står pall för en utskällning helt utan anledning är jag alldeles övertygad om att man inte kan bo bättre än man gör hos Kråke på Karlaplan. Rummen är ljuvliga och bara krutröken från vädras ut ur salongerna möter man en värdinna som vårdar sina inneboende som nära familjemedlemmar. Några av landets främsta kockar skulle inte drömma om att bo någon annan stans än hemma hos Kråke under sina besök i Stockholm. Många av gästerna är stammisar som återkommer år efter år. Obetalbar är historien om när Kråke råkade krypa ner i sängen hos en av dem efter en improviserad kräftskiva i kvarten.

Jag vet ingenstans där man skrattar så mycket som i köket på Karlaplan, och jag vet heller ingenstans där man får så mycket skäll.

Många fler berättelser ur Kråkes knasiga liv finns samlade i hennes bok, En tunn bok om att vara tjock. Och det var den jag fick… till desserten.

Jag har läst boken och skulle önska att den innehöll tre gånger så många sidor. Ingen har som Kråke satt sprätt på sin egen och andras tillvaro. Ingen har gjort så mycket knasigt och kul… och klokt (skulle jag vilja tillägga). Det är klart man ska köpa 150 hjortar, starta kräftavel och driva hotell. Hinner man dessutom med att bygga upp en modellkarriär, skriva böcker och skaffa ångbåt, då är man begåvad. Men filminspelningen i Indien, den var svår… Och elefanten marig.

Egentligen är hela boken en ganska sorglig berättelse. Man sätter skrattet i halsen på många ställen. Det handlar om en kamp mot inre och yttre demoner, om frosseri och självförakt. Men också om en oerhört stark människa med ett mycket stort och varmt hjärta.

Jag tror att det är det hjärtat som Kråkes gäster möter redan i hallen och som får människor att återvända till samma adress om och om igen.

– Blir du inte rädd? frågade Morgane mej, där vi låg och halvhukade under bordsskivan.

– Nej, svarade jag, jag blir inte rädd. Men det gäller fanimej att hålla i hatten!

Stockholm Leather Men

Det har höjts röster, ställts obehagliga frågor, till och med antytts att ”den där stickningen” som jag håller på med inte existerar. Människor som jag ”trodde” var mina vänner har visat sig både ondsinta och avundsjuka. Därför väljer jag nu att gå ut offentligt och visa upp en bild på ”embryot”. Den som fortfarande tvivlar om att det skulle vara jag som håller i stickorna, kan ta sig i röven. Bara för att jag köper alla mina manusidéer av en lågusel liten tatuerare i Antwerpen, behöver det ju inte innebära att han också stickar mina tröjor. Här har ni beviset – suckers!

Det är tur att jag har mina SANNA vänner här på bloggen. Människor med smak, stil och finess. Till exempel, Janne.

Jag har en bestämd känsla av att Janne går igång stenhårt på små, mörka män. Typ, Marc Jacobs. Men Janne är också estet långt ute i fingerspetsarna. Det jag gillar mest med Marc Jacobs är hans kjolar. Den här bilden är egentligen bara till för att göra Pilsnerprinsessan lycklig.

Annars har jag på omvägar fått höra talas om en ”syjunta” här i stan som rekryterar medlemmar via SLM. Det känns lite otippat, ja, överraskande faktiskt, eftersom SLM står för Stockholm Leather Men. Däremot blir man ju nyfiken på produktionen. Tveksamt om jag skulle platsa med min präktiga lusekofta.

Frånsett allt detta väcktes jag hell o’clock in the morning av ett starkt ljussken som stack obehagligt i ögonen. Jag trodde att det var en inbrottstjyv som lös på mig med en ficklampa, men det visade sig vara solen.

Kan ni haja, solen skiner i Stockholm i dag och snart kommer vårdagjämningen. Kanske är det lite sent att börja sticka en tröja i mars månad, men jag vägrar ge mina belackare rätt. Tröjsatan ska färdigställas till varje pris, om jag så ska sitta fastkedjad vid ett element i en källarlokal under Slussen med smältande stearin droppande från taket. Tro inte att jag har någonting emot SLM, jag bara känner att this ain´t gonna be easy!