Pelles vrede

En av dom många berättelser vi fick höra där ute på Stora Karlsö, handlade om en liten pojke och hans katt Pelle. Eftersom ön är ett naturreservat får man inte ta dit några djur över huvud taget, frånsett dom får som har sitt sommarbete på ön. Men den lille gossen bedyrade att Pelle var strikt vegetarian och aldrig skulle röra en fågel av någon sort, ens om den serverades uppstekt på silverfat. ”It aint, Pelle”, sa pojken.

Pelle fick klartecken att komma. Snart nog visade det sej att Pelle kunde tänka sej att tänja rätt så ordentligt på sin vegetariska kosthållning. Allt som oftast sågs han med ett pipande litet knyte mellan sina dräglande käftar och det var nu styrelsen för ”Karlsö Jakt- och Djurskyddsförening” kallade in naturmuppen och radiolegendaren Nils Linnman att ta kattfan av daga.

Nils Linnman

Nisse bodde (liksom gossen och hans kisse) långa perioder ute på Stora Karlsö och kunde inte gärna neka när ”ledningen” krävde en gentjänst av honom. På en undanskymd plats skickades sålunda Pelle-helvetet rakt in i den välsignade råkostsalladen. Skottet hördes över hela ön.

Den lille gossen skulle aldrig glömma vad Nisse Linnman hade gjort sej skyldig till.

Många, många år senare under en direktsänd expedition från Stora Karlsö där radioreportern själv lät sej firas utför ett stup, var det ingen mindre än kattskrällets ägare som hade till uppgift att säkra naturmuppen Linnman från marken. Och det var nu gossen såg sin chans att ge igen.

Med en nästan osynlig handrörelse tvinnade han repet mellan sina händer och satte gubbfan i en långsamt cirkulerande gungning. Ju mer radiolegendaren kämpade för att häva situationen, desto mer snurrade det. Till slut hände det som aldrig tidigare hade skett i svensk etermedia och blev en stor skandal ute i landet. Nisse Linnman svor som förste journalist i direktsändning.

Jo jo, så kan det gå.

I Burgsvik förekommer inga skandaler alls, och på Storms Gård har det inte hänt någonting sedan tromben drog förbi förra året. Den stora stenbyggnaden är ännu inte uppbyggd och man kan fortfarande följa trombens väg som en bred gata genom Vändburg. Haja att jag har befunnit mej inuti en tromb. Och jag har inte ens varit i närheten av Pelles vrede. Det är väl nåt annat skit man ska sota för tänker jag.

Förresten har dom en alldeles utmärkt järnväg på Gotland.

Det visste ni inte om mej.

Jag är sjukt fascinerad av tåg.

Transsibiriska järnvägen någon? Jag vill ha resesällskap!

By the way, jag läste i DN att Bill Skarsgård pendlar mellan Litauen och Stockholm. Jag vet varför, men jag har ju inte fått berätta det tidigare. Men nu kan det ”outas”. Bill gör en stor roll i Kronjuvelerna, och han kommer att bli FANTASTISK i den.

Vem som ska spela Pettersson-Jonsson är ännu hemligt. Men snart så…

One flew over the cuckoos´s nest

Sannolikt är det så att alla människor som reser till Gotland har en fullt begriplig anledning att göra det. Mina egna skäl är lite mer ”dunkla”. Jag pyser iväg till ön, så fort det över huvud taget uppstår en möjlighet och jag kommer alltid tillbaka med ”skammens rodnad” på kinderna. Oklart varför, även det. Jag stöter sällan på annat än Sillgrisslor och gamla Tordmular. Den här gången inte ens det, eftersom alkfåglarna nu har lämnat sina häckningsplatser och surfat vidare på den eteriska vågen. (Faktum är att ett par primadonnor ännu ligger och ruvar sina ägg ute på Stora Karlsö. Men dessa blev alla sent påsatta av en tilltufsad häradsbetäckare utan korrekt (eller avtagen) ringmärkning.

Vad som än händer på Gotland, så sker det i mina kläder. Jag hittar prylar i fickorna månader efter återkomsten till fastlandet och jag plockar fjädrar ur håret långa tider därpå. Fan, jag begriper inte hur det går till. Jag är alltid skitigast ombord.

Det räcker helt enkelt inte för mej att ”bara” åka till Gotland. Jag måste ut till dom otillgängligaste platserna, möta dom marigaste människorna och liksom suga in kalkbergets timbre med hela kroppen pressad mot marken.

Mariga människor

Sista kvällen försökte jag mej till och med på att kyssa själva Karlsön godnatt. Det hade jag inte mycket för. Mörkret vid marken gjorde att jag inte såg vart jag placerade mina läppar och glirningarna sedan som haglade när jag satte mej upp i månskenet med en alldeles rund och torr fårskit på tungspetsen var alla lika tråkiga.

Men, man lär sej.

Man lär sej att ducka för duvhöken, att hoppa över djupa skrevor och se upp för det lösaktiga ”Karlsödrägget”. Det är lite samma sak som i Stockholms skärgård, fast dom här är beväpnade och kör Volvo.

I ett naturreservat!

Det finns så otroligt mycket att berätta om Stora Karlsö. Och så otroligt mycket att lära sej där ute. Redan när jag gick på Jägarskolan i Stockholm tyckte jag att det var svårt med alla olika fåglar som man var tvungen att lära sej beskriva. Uppskrivningen var en fasa. Jag klarade mej på Skäggdoppingen. Hade jag missat den fan, hade jag antagligen varit rökt.

Nu tyckte jag att det var fantastiskt kul att kunna lära mer om just alkfåglarna, Sillgrisslan och Tordmulen. Men det händer prylar i luften hela tiden ute på Storön. Vi såg Duvhök och Pilgrimsfalk, en såsig Åda (Ejderhona) som verkade död (men det var hon sannerligen inte) och såklart en massa Skarv.

En Pilgrimsfalk hängde över Stora Karlsö

Men det är inte bara fågellivet som gör vistelsen där ute alldeles unik. Boendet är också ballt. Fast det är klart, den som går i sömnen om nätterna riskerar att aldrig mer vakna (se bild ovan).

Och, som sagt var, alla berättelser som finns på ön. Jag får återkomma till den om ”Nisse Linnman och katten Pelle”.

Nu måste jag gå och starta en tvättmaskin.

Peace out!