Pelles vrede

En av dom många berättelser vi fick höra där ute på Stora Karlsö, handlade om en liten pojke och hans katt Pelle. Eftersom ön är ett naturreservat får man inte ta dit några djur över huvud taget, frånsett dom får som har sitt sommarbete på ön. Men den lille gossen bedyrade att Pelle var strikt vegetarian och aldrig skulle röra en fågel av någon sort, ens om den serverades uppstekt på silverfat. ”It aint, Pelle”, sa pojken.

Pelle fick klartecken att komma. Snart nog visade det sej att Pelle kunde tänka sej att tänja rätt så ordentligt på sin vegetariska kosthållning. Allt som oftast sågs han med ett pipande litet knyte mellan sina dräglande käftar och det var nu styrelsen för ”Karlsö Jakt- och Djurskyddsförening” kallade in naturmuppen och radiolegendaren Nils Linnman att ta kattfan av daga.

Nils Linnman

Nisse bodde (liksom gossen och hans kisse) långa perioder ute på Stora Karlsö och kunde inte gärna neka när ”ledningen” krävde en gentjänst av honom. På en undanskymd plats skickades sålunda Pelle-helvetet rakt in i den välsignade råkostsalladen. Skottet hördes över hela ön.

Den lille gossen skulle aldrig glömma vad Nisse Linnman hade gjort sej skyldig till.

Många, många år senare under en direktsänd expedition från Stora Karlsö där radioreportern själv lät sej firas utför ett stup, var det ingen mindre än kattskrällets ägare som hade till uppgift att säkra naturmuppen Linnman från marken. Och det var nu gossen såg sin chans att ge igen.

Med en nästan osynlig handrörelse tvinnade han repet mellan sina händer och satte gubbfan i en långsamt cirkulerande gungning. Ju mer radiolegendaren kämpade för att häva situationen, desto mer snurrade det. Till slut hände det som aldrig tidigare hade skett i svensk etermedia och blev en stor skandal ute i landet. Nisse Linnman svor som förste journalist i direktsändning.

Jo jo, så kan det gå.

I Burgsvik förekommer inga skandaler alls, och på Storms Gård har det inte hänt någonting sedan tromben drog förbi förra året. Den stora stenbyggnaden är ännu inte uppbyggd och man kan fortfarande följa trombens väg som en bred gata genom Vändburg. Haja att jag har befunnit mej inuti en tromb. Och jag har inte ens varit i närheten av Pelles vrede. Det är väl nåt annat skit man ska sota för tänker jag.

Förresten har dom en alldeles utmärkt järnväg på Gotland.

Det visste ni inte om mej.

Jag är sjukt fascinerad av tåg.

Transsibiriska järnvägen någon? Jag vill ha resesällskap!

By the way, jag läste i DN att Bill Skarsgård pendlar mellan Litauen och Stockholm. Jag vet varför, men jag har ju inte fått berätta det tidigare. Men nu kan det ”outas”. Bill gör en stor roll i Kronjuvelerna, och han kommer att bli FANTASTISK i den.

Vem som ska spela Pettersson-Jonsson är ännu hemligt. Men snart så…

Askungen was here

ALLT ska firas, ALLA ska komma! Sådan är filosofin i den här familjen. Det kan faktiskt bli lite tröttsamt ibland. Jag var trött redan förra året när Humla först tog studenten och sedan fyllde 20 inom loppet av bara några veckor. Däremellan hann vi också med att fira midsommar samt en otippad seger i tävlingsmomentet ”Handfångad gädda”. Det var ett instant party going on från maj till september. Då stack vi till Gotland. Där blåste en tromb in över ön och rev halva gården. Grannen kom på sin traktor och frågade; ”Har ni haft fest, eller?”

Har ni haft fest, eller?
(Storms / Hamra 2009)

Den här veckan blir det dock ganska soft. Bortsett från att Nisse har skolavslutning och  Jazz & Bluesfestivalen inleds är det lugnt och skönt på stan. NOT!

Nu riggas det för ”Love 2010” och ”Kronprinsessbröllopet” och det är en HYSTERISK verksamhet som nära nog liknar tromben över Storsudret i september. Idag är det dessutom ”Stockholm Maraton” med allt vad det innebär av avspärrningar och borttappade ventilgummin.

Jag avlyssnade förresten ett samtal i korridoren på Birka Paradise. Frida ropade till Humla:

– Humla, Humla, vet du om att Runar Sögaard bor i hytten mitt emot våran?

Humla muttrade till svar.

– Men helvete också.

Frida frågade.

– Tycker du inte om Runar Sögaard?

Humla svarade:

– Jo, men jag hoppades att det var Joe Labero.

Askungen was here
(Kanske även Joe Labero)

Den iskalla kossan runt knuten

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Två saker gör mej riktigt full i skratt. Dels det här helt aparta porslinet som smedjan tillhandahåller, sedan Skutisens ofattbara ambition att han ska läsa mina böcker. Yeah right!

Gör det inte, har jag sagt åt honom. Du kanske får veta saker om mej som du inte vill.

Jag vet redan saker om dej som jag inte vill, svarade han då. Kan jag inte för en gång skull få bli lite positivt överraskad?

Frågan som jag ställer mej är, HUR överraskad vill han bli? Och inom vilken smakriktning? Man måste behålla i minnet att vi talar om mannen som ännu inte har läst Familjelyckan. Jag säjer inte att han inte kommer att göra det, jag säjer bara att det är – osannolikt. Att han därpå skulle läsa Det stora svenska vemodet vore lika troligt som att jag skulle skruva ned huvudmaskinen ombord på Falkland och hitta Blixt Gordon inlåst i sjöångpannan. It want happend, hur gärna vi än vill. Det kommer bara inte att hända. I stället har vi koncentrerat oss på dagens stora uppgift att fixa ved!

Man vet med facit på hand att det har eldats här på ön genom århundradena, men man hittar ingen ved. Vad är det frågan om? Orsak och verkan!

Där! skrek jag till Skutskepparn vid ett tillfälle i bilen.

Vad vi passerade var en stor hög med ris och bråte.

Just det där som vi ser i detta nu nu är en situation som jag planerar att köpa mej fri ifrån, sa han.

Synd, tyckte jag som annars hade tänkt att vi skulle kunna bärga lite eget. Men som dagen gick mot sitt slut och vi ännu inte hade lyckats hitta en enda klabbe till försäljning sjönk ribban ordentligt. Vi var nu inställda på att stjäla ved och förstod att vi kunde komma att möta den iskalla kossan runt knuten nu igen (den som tar pröjs för allt och visar undertänderna när den pratar). Vi var mycket rädda under hela ”ved-stjälar-aktionen” kan jag berätta.

Nu brinner dock en varm brasa i smedjan igen och jag funderar på att börja baka. I alla fall grilla korv, eller att bara sitta mol tigande och glo rakt in i elden. Det får nog bli det sistnämnda. Den stora uppgiften i morgon är att åka till bolaget i Hemse och kanske, kanske… (men detta har vi inte bestämt oss för ännu) sopa golvet eller diska. Jag säjer, ELLER! Inte både och. Vi börjar komma ner i varv nu.