En random hushållsrulle på fyra ovilliga ben

Jag måste få göra mig av med något av mitt hundhat. Detta ständigt återkommande ämne på denna försummade och stundom missvisande blogg. Att jag har hund själv (två till och med) förändrar ingenting, dem älskar jag ju. Det vill säga när jag inte hatar dem, vilket inträffar ett par hundra gånger om dagen. Jag begriper inte varför människor har hund. Det finns stora motsättningar mellan civiliserade medborgare och laglösa byrackor. Stora motsättningar!

Nyss spydde jag! På riktigt, rakt ut och våldsamt. Jag gör det när Viola möter mig i dörren med en lång, luden råttsvans hängande ut ur munnen. Då vet man … Då vet man vad hon har INUTI munnen. Och det är inte hallonbåtar kan jag berätta. Som vanligt gjorde jag misstaget att säga ”loss”. Men använd aldrig det ordet, och inte på en hund! Vad som helst kan hända. Till exempel att den spottar ut en våtraggig smågnagare med hela huvudet borttuggat och inälvorna hängande som grålila spagettitrådar ut ur bakdelen av sin f.d kropp på hallmattan.

Så vidrigt!

Men det värsta av allt … När jag kände magen vända sig ut och in och förstod att nu måste jag spy, fick jag en blick (av hunden, det lilla äcklet, Viola) som om hon inte hade sett någonting värre i hela sitt liv. Jag är övertygad om att hon inte begriper ett dyft av oss människor. Att hon betraktar oss, som mindre vetande varelser, utan förmåga att uppskatta varken god jaktlycka eller rått kött. Och när vi spyr … Då blir hon riktigt förskräckt.

Stora motsättningar

Och nu … Vad händer nu?

Jo jag sitter hulkande på övervåningen. Viola ligger i hallen och fiser.

Det är så äckligt, så obeskrivligt äckligt. Bara tanken på att dessa inälvsgaser framkallade av Klas Klättermus kadaver och odigesterat  hästskit (hon äter det också) färdas omkring i luften får mig att vilja svälja Klorin och gör att jag känner mig otäckt förenad med en mosad mus på undervåningen.

Nej, men jag fattar verkligen inte varför människor har hund. Häst är ett ”gränsdjur”, men de är i alla fall vegetarianer.

I dag mötte jag en man med en hund i närheten av Suderlivs. Den där hunden kom ikapp mig och ville sniffa på mina skor. Husse försökte kalla in jycken, men det gick sådär…

– Det är nog för att den känner av hund, sa jag.

– Har du hund? frågade han.

– Två, sa jag.

– Vilken sort? undrade han.

– Weimaraner, svarade jag.

– Åh, fy satan, sa han.

Jag skrattade till.

– Känner du till rasen?

– Hatar dem, sa han.

– Har du ens träffat någon? ville jag veta.

– Mitt ex hade fem stycken, sa han.

– Då vet du hur fina de är, sa jag.

– Jo, just det, sa han och gick vidare med sin random hushållsrulle på fyra ovilliga ben.

”Den där snubben har verkligen missat någonting”, tänkte jag. Han vet inte hur enastående fantastiska, uppfinningsrika och roliga Weimaraner kan vara.

Men det var alltså innan jag kom hem till gården igen och möttes av Viola med en lång svans hängande ut ur munnen.

Nu önskar jag mig bara en random hushållsrulle på fyra ovilliga ben.

Tre ben är helt okej, två vore fantastiskt!

Läs mer om mitt hundhat här