Att göra en tjur av en fjäder

Det hade varit en tung vecka, vi behövde samla oss, slå oss ned, njuta av lugnet. Det var då skottlossningen började. Först bara ett skott, det var skarpt. Jag har inte stor erfarenhet av skottlossning men tror mig kunna avgöra skillnaden på en kula och en hagelsvärm. Det här var en kula och det första som slog mig var, ”Där rök hunden!”, alltså grannhunden, ljudet kom väster ifrån. Mina egna hundar trodde jag mig för stunden veta var de befann sig, men då slog nästa tanke till med full kraft; ”Snart ryker väl de också!”. Mycket riktigt, efter första skottet avlossades ett till och sedan ett till … Det var då vi människor intog skyddsläge. Lade oss platt ned på marken med armarna över huvudet. Nu var ju verkligen själva fan lös, och han sköt från höften!

Fatta att det här verkligen har hänt, liksom så mycket annat har hänt de senaste åren. Jag har inte hunnit med att blogga. Då och då försöker jag dock göra ett inlägg för det sammanfattar något av ett liv även om de mest aparta bitarna aldrig någonsin kommer att återberättas här.

Vi människor, vi var vid tillfället för beskjutningen två hela stycken, började genast spekulera. ”Vad fan är det som händer i väster, vem ska dö, och hur det ska det gå till?”. Vi hörde ljud, skrällar och skrik. ”Det är en tjur”, trodde jag. ”Och någon försöker slå ihjäl den med en spade”, trodde en annan. ”Med mulen omlindad av silvertejp”, gissade jag. ”Hårt som helvete”, trodde en annan. Sedan avlossades ytterligare ett skott och vi tystnade tvärt.

Fem kulor totalt, kanske fler, för att övermanna och slutligen döda den vilda tjuren. Det kändes inte okey, det kändes inte rättvis. Ett enda välriktat skott borde vara tillräckligt. Vi kände hat, avsky och förundran. Vem slaktar en stor tjur i maj månad? Inomhus!

Frågeställningarna var vid det här laget så många att jag låg vaken halva natten och tänkte på det stackars kräket. Jag levde mig in i hans dödsångest (ur vilken inte ett ljud hördes på grund av silvertejpen) och jag visste det djupt inom mig, rättvisa måste skipas, heder måste upprättas, tjurens sista kamp fick inte vara förgäves.

Redan tidigt nästa morgon gav jag mig av för att söka fakta i målet. Jag gick västerut, vädrade efter blod, sökte efter spår. Ingen mötte jag som kunde besvara mina frågor eller bringa klarhet i ärendet. Flera gånger under dagen företog jag mig samma promenad, inväntade gärningsmannen, kvinnan eller vad det månde vara.

32294562_10155878350253303_1976197899809193984_n

På eftermiddagen stötte jag äntligen ihop med en bekant. ”Det var ett väldigt skjutande igår”, sa jag och förväntade mig någon slags förklaring. ”Igår …”, funderade mannen (för det här var en man). ”Jag blev orolig för dig”, försökte jag, ”undrade vad som stod på”. Mannen svarade, ”Igår var väl ingenting mot hur det blev senare på natten!”. Jag stelnade till och funderade vilt. Vad hade hänt senare på natten? Hade den skadeskjutne tjuren vaknat till liv och gått till anfall mot förövarens bädd? Handlade det kanske inte alls om någon tjur utan om en ren vendetta mellan två skjutglada storbönder (det här är ändå Vilda Västern.) Jag gapade verkligen stort av förvåning med hela underkäken hängande fritt från hakan. ”Bröstet”, svarade mannen. ”Svårt med andningen”. Ångest, tänkte jag. Det är så det känns när det tejpade viltet återvänder som en våldnad om natten. ”Fick åka till sjukhuset”, sa mannen. ”Men nu är jag hemma igen och mår bra.” Jag sökte med blicken efter krutrester på hans händer men såg inget annat än en mild och vänlig farbror med en lång och slitsam natt bakom sig. ”Skotten”, hasplade jag ur mig. ”Det är skotten jag undrar över”. Mannen lade pannan i djupa veck. Han svarade, ”Jaså, det där igår … Det var bara mitt barnbarn som var här och sköt några duvor i ladan. Ja, du vet, de skitar ju ned så väldigt förskräckligt!”.

Ridå!

Tänk ändå vad en (eller två) understimulerade Stockholmare kan få ut av ett par rejäla knallar över kullarna. Jag nickade tyst och såg mannen återvända till sina domäner. Jag ropade efter honom, ”Du ringer väl om det är något?”. Han stannade till och log. ”Jo, det var en sak …” Jag nickade ivrigt, mån om att ställa allting tillrätta igen. Mannen frågade; ”Du har inte en rulle silvertejp att låna ut?”

Fotnot: Bilden i blogginlägget har ingenting med texten att göra, utan föreställer enbart en grupp av förundrade (förskräckta kanske) studenter från Campus Gotland avdelningen Byggnadsvård som otippat fick höra den här händelsen återberättas vid ett besök på Gotland södra udde. Tveksamt om de någonsin kommer att återvända.

Ett gott tecken

Nej, man får inte ligga på latsidan … Jag tror att de flesta s.k ”vanliga arbetare” tänker att författare och andra skribenter snyter sina alster ur näsan. Men det tar tid, en oändlig tid och kräver ett näst intill sjukligt fokus. För det allra mesta hatar jag hela processen. Jag vet att timmar kommer att försvinna, dagar gå, människor tröttna och djur rymma ur sina hagar. Jag känner ett otroligt motstånd varje gång jag ska sätta mig bakom datorn. Det finns så MYCKET annat att göra, ett liv att leva, en gård att sköta, böcker att läsa … Men allt det där får vänta. Så fort jag kommer in i en berättelse ordentligt får allting annat stå åt sidan. Och det är då det roliga börjar, när karaktärerna får liv och det plötsligt börjar hända saker som man aldrig hade kunnat föreställa sig ens i sin vildaste fantasi. Då blir det åka av!

Jag visste inte ens om jag skulle klara av att skriva ännu en stor roman efter Kronjuvelerna. Men det gick, och nu är den klar. Arbetstiteln är, Fiske Förbjudet. Jag ska berätta mer om innehållet lite längre fram.

Men nu är det sommar och jag planerar redan för nästa produktion. Jag ser år av arbete framför mig och jag känner ett otroligt motstånd till hela processen. Jag tror att det är ett gott tecken.

Mellanlandning i människobyn!

Mellanlandning i människobyn!

 

First thing in the morning

Jag har nämnt det förr … Allting gick väl inte precis så som man hade önskat eller tänkt sig här i livet – men jag hade tamejfan inte otur med utsikten. Jag har sett Nybroviken och Stockholms skärgård, Söders höjder och Hoburgens vidder under alla årstider, i alla väder, alla tider på dygnet, år efter år. Bogesundslandet och Gärdsmark in i minsta vitterstig! Nej, jag hade inte otur med utsikten. Jag har valt den, aktivt, jobbat hårt, styrt mina steg. Så som jag numera gör varje morgon. Jag måste bara ut dit … till trädgårdslandet. Sedan är jag redo att deala med vilken skit som helst. Men den måste vara snygg att se på – skiten. Annars knatar jag vidare …

Morgonkulan

Morgonkulan

19755902_10155052020838303_648711450_n

Rondellskräck

”Jag gör inte vänster i rondeller”, det är mitt återkommande svar när någon vill ha skjuts till en speciell plats. Jag har för övrigt en ganska stor och vidunderlig repertoar, det tycker jag, men jag gör inte vänstersvängar i rondeller. Länge var därför Färjeläget i Visby uteslutet. I de fall någon vill bli upplockad av mig, anger jag följande platser; Flygplatsen, Linds Växthus eller Lasarettet. Det är höger, eller rakt fram i rondellerna. Men vad fan i helvete hände i den här medeltida världsarvsstaden? När uppstod detta Gehenna av rondeller? Hur kunde det få ske?

Skitvart, som man säger här ute i havet, numera gör jag lite som jag vill i rondellerna. Det började igår. Inga stora saker, bara en ambulansutryckning som tvingade mig att köra både vänster och höger och tvärs över rondellen, detta tillsammans med några hundra andra bilister som just anlänt med färjan från Nynäs. Det kändes bra, det kändes rätt, det kändes rimligt. Så nu hämtar jag även i hamnterminalen och på parkeringen utanför Coop!

Några bilder från ett stillsamt midsommarfirande, helt utan vänstersvängar.

Watson & Viola

Watson & Viola

Förfest i köksträdgården!

Förfest i trädgårdslandet!

Spontanritt!

Spontanritt i hagen

Gamle Grållen

Gamle Grållen

Foppa och Fideli

Foppa och Fideli

19265074_10155019333528303_1314473092_n

Syrensaft från granngården.

Syrensaft från granngården.

 

Petes

Petes

Midsommarblomster

Midsommarblomster

Trä-Tinder

Ibland hör jag dem tala sinsemellan, ibland pratar de med mig – döttrarna. Nyss, här förliden, ja, för några veckor sedan hade vi fällt en rad med träd och två av de unga damerna (om man får kalla dem för det numera) var vid tidpunkten för händelsen hemmavarande (på Gotland). Den ena satte sig i en solstol med nagellack och läppstift till att göra en schucker (stockholmsslang) makeup inför aftonen, den andra hämtade en yxa och sa: ”Fan, jag ska yxa mig en bänk!”

Det här påminner mig lite om lastbilarna, vilket är en helt annan händelse, men som kan nämnas kort. Döttrarna var då små och lekte företrädesvis med dockor eller någon psykedelisk ponnyhäst i plast. Jag köpte varsin lastbil åt dem och väntade på att det skulle börja tuta och brumma. Barnen sydde klänningar åt lastbilarna.

Strunt samma, det blev folk av flickorna ändå. Idag sysslar de med lite av varje. En av dem har tillfälligt flyttat hem för att utbilda sig till byggnadsantikvarie. Hon som tänkte yxa sig en bänk. Det gjorde hon också. Ibland vakar hon över någon kalkmila i Etelhem, ibland syns hon i minglet på Stureplan, ibland yxar hon sig en bänk på Gotlands södra udde.

Den andra, yngre systern, den med nagellacket, betraktade verket med imponerad blick och suckade, ”Humla är egentligen ett riktigt kap, bara det att ingen vet ju om det. Ni borde faktiskt sätta upp en skylt!”

Jag tittade frågande på henne. ”Och vad skulle det stå på den skylten?” Den yngre systern blåste förstrött på naglarna och svarade, ”Singel – 20 meter!”.

Jag skrattade högt. ”Tveksamt om hon behöver den hjälpen, det finns ju andra kanaler nu för tiden.” Den yngre systern skakade uppgivet på huvudet. ”Fungerar inte här nere i Södern. Det är bara en sak som gäller …” Jag undrade, ”Vaddå, en skylt?”. Den yngre systern ryckte på axlarna. ”Du kan kalla det för en skylt, jag kallar det för Trä-Tinder!”

Humla och hundarna i Havdhem

.

En skvätt Andalusisk tvåtaktsolja

Det trodde man inte i januari, ej heller i februari och knappast i mars. April blev en kylslagen historia, maj kom som ett hånskratt i motvinden, men juni… Juni levererade fullt ut. Nu är sommaren här!

Wilmer och Viola söker svalka i flygeln

Vi tog en repa förbi Hamra, som jag verkligen älskar och har skrivit mycket om förr. Hamra är ”Södermalm” för en gammal, inbiten Stockholmare. Och lite Provence, och kanske en skvätt Andalusisk tvåtaktsolja. Det är vilt och vackert och vidunderligt där nere. Och man kan dricka det, eller tanka dragspelet med det. Och plötsligt kommer det en tromb och vänder upp och ned på hela bygden. Och det vet jag med bestämdhet, för det har jag varit med om själv.

Hamra hoods

I dag tog jag dock taljan och drog till Hemse. Ja, det blev ju en pangpunka som på beställning i höjd med Alva kyrka. Kanske säger man inte ”talja” på Gotland, det säger man nog bara på Södermalm, och möjligen i Hamra. Men jag fick den gamla häcken fixad i alla fall. I en radiobutik!

De är här nu

Nu har vallmon slagit ut, och det är så vackert att man kan cykla omkull för mindre. Totte (se nedan) taggar runt i det fria och verkar må bättre än någonsin. Det är svårt att tro att den hästen är över trettio år gammal, men när man ser honom hänga tvätt förstår man att den killen har varit med ett tag.

Om han får något tillskottsfoder? Nej, bara en skvätt Andalusisk tvåtaktsolja då och då.

Totte och vittvätten

 

Groddar och hela helvetet

Jag vet, här händer det inte mycket… Eller, tvärtom kanske. Sedan vi kom hit i december har jag egentligen inte haft tid att blogga alls, och jag ser det inte heller som någon påtvingad, eller prioriterad uppgift. Fy, fan vad jag skrattade när jag hörde Alex och Sigges podcast ”Ett brinnande lejon”, som bl.a handlar om hur Leif GW Persson bestämmer sig för att börja blogga. Och tar det på blodigt allvar hela vägen ut!

Det är sånt jag gör här nere på Sudret när vintermörkret lägger sig, lyssnar på en podcast. Tyvärr somnar jag inom loppet av fem minuter och vaknar två timmar senare – psykopatpigg!

Tack och lov för den (eventuellt sjukliga energin). Det har varit en slitsam vinter, minst sagt. Ibland har jag verkligen frågat mig själv; ”Hur fan hamnade jag här, i detta gehenna av tistlar, taggar och törnen?”. Lägg därtill all den sly, tio års oförmultnade löv samt ett antal träd med alla sina hopplösa grenar som kan förmörka vilken gårdsbild som helst och ni har min bloggfrånvaro förklarad för er. Dessutom försöker jag hålla liv i ett författarskap. Får återkomma till det med.

Mobilen är full med bilder så jag börjar med att tanka ur lite osorterat, stötvis. Det kommer mer eftersom…

Vi fimpar ett träd

Nej, det var inget speciellt fint träd som det såg ut ”idag”. En gång var det säkert fint, men nu var det bara fult med långa, spretiga grenar som stal allt ljus från gården. Vi gjorde skuggan kort (eller lång, snarare).

Plågan var dock stor

Skutisen började plötsligt blöda näsblod, och det hela ser väldigt mycket mer dramatiskt ut än vad det egentligen var.

Viola har grävt upp sättpotatisen och satt i sig alltsammans med groddar och hela helvetet. Vi vet inte riktigt hur det blir med färskpotatisen till midsommar, om det fungerar så som med den där väldigt exklusiva kaffebönan Kopi Luwak, och var man i så fall ska gräva efter den?

Potatispatronen och hans puma på Pampas

För övrigt har vi världens bästa grannar här nere. Vi har fått hjälp att köra bort gödselstacken och jag har till och med varit bjuden på kalas. Alla är precis så snälla och hjälpsamma som Gotlänningar har rykte om sig att vara. Men ärligt talat, vi Stockholmare kan vara ganska behändiga också. Det finns någon slags samhörighet mellan Gotland och Stockholm, som jag har försökt förklara förr, men jag begriper den fortfarande inte riktigt. Vi begriper inte ens varandra fullt ut. Men förståelsen finns där.

Kalas hos Bertil och Gerd på Kulle

Tjejerna har också träffat många nya vänner. Nu är ju våra döttrar faktiskt vuxna och har sina egna liv på fastlandet, men det är roligt när de kommer på besök och vi får introduceras för den yngre generationen.

Men som sagt var, fler bilder och kanske berättelser kommer. Jag har en jättekul nyhet som jag håller an med lite till, men som har varit på gång länge. Jag är dock inte gravid.

Eller…

P.S Jag heter falkland1 på Instagram D.S.

Gala

Nu har nomineringarna till årets Guldbaggegala släppts och jag är lite besviken. Min favoritfilm, dokumentären ”För dig naken”, fick tyvärr ingen nominering. Men ta det lugnt, Lars Lerin. Vad är väl en bal på slottet…?

Guldbaggegalan kan vara Sveriges creddigaste mediamingel, alla kategorier. Det är inte helt ovanligt med pristagare som väljer att stanna hemma framför teven och skickar ett sändebud att ta emot sin bagge hellre än att utsätta sig för det spektakel som omger prisutdelningen. Och jag kan verkligen förstå det. Här skulle jag kunna berätta hur mycket som helst om paljetter och poser och på varandra trampade egon, men jag väljer att fokusera på det som verkligen är g-a-l-a i januari månad. Lera, lågtryck och visslande hög luftfuktighet.

.

Askungen har alla stövlarna hemma

.

.

.

Den här gamla blåsan ska nu få vila stilla i en skrubb på det Gotländska Sudret. Det är vi lika glada över, både blåsan och jag. Men fan, jag gillar hatt alltså. Hatt har jag alltid haft, liksom stora, leriga stallstövlar. Jag vet inte ens om det finns någon motsättning i det.

.

Röda mattan utrullad

.

I dag var vi och hälsade på en god vän som har en hästgård i Hablingbo. Sedan drog vi ner till havet och rastade hundarna. Allt är gala!