Räven raskar

Det är alltid lika roligt när Sven Wollter dyker upp i något sammanhang. Ibland tycker jag att Sven Wollter är med överallt. Och det ska vi vara jävligt tacksamma över, vi människor. Sven har nämligen en intelligens någonting helt utöver det vanliga. Han är inte bara klok, han är kul också. I går dök han plötsligt upp i teverutan och levererade följande svar på frågan om hur han betraktade sitt eget åldrande:

Den stora skillnaden från att vara ung till att bli gammal är att slippa vara rädd. Som ung var jag rädd för allting. Jag var rädd för att misslyckas i skolan, rädd för flickor, rädd för att förlora i fotboll, rädd för vuxna. Det där skiter jag fullständigt i numera!

Som jag skrattade. Det där är Sven i ett nötskal. Jag tror att han vid snart åttio års ålder gör precis samma saker som han gjorde vid tjugo, men UTAN rädsla.

En gång frågade jag om lov att publicera en bild av honom på min hemsida. Sven svarade:

– Du kan publicera vad fan du vill som i någon mån föreställer mig. Sånt där skiter jag fullständigt i!

Här ska man ha klart för sig att jag känner människor (vackra) som VÄGRAR att vara med på bild för de anser sig vara för fula. Andra är bara för kända, för tjocka eller för självgoda. Men Sven ger fullständigt fan i den där skiten.

Min finaste bild på Sven Wollter har jag aldrig publicerat över huvud taget. Den är tagen här ombord på Falkland. Han och Skutskepparn står med pannorna tätt ihop och gapskrattar. Jag vet inte vad dom pratar om (jag har aldrig frågat), men den blicken dom ger varandra på den bilden ser ut som en textrad tagen ur en av Astrid Lindgrens böcker; ”När två pojkar av samma skrot och korn möts, ja då tänds där liksom ett ljus i deras ögon.”


Foto: Carina Dahl

Sven omgiven av Fredrik och Janne

Mitt favoritcitat all time high kommer annars från Sigge. Ständigt denne Sigge. När jag en gång frågade honom om ”lycka”, svarade han; ”Man vet att man är lycklig när man vaknar en morgon våldtagen av livet och räven raskar över en!”

Den kommentaren kan inte upprepas nog många gånger. Den är nästan svindlande… Jag måste fråga om jag får publicera en bild på Sigge. Jag undrar VERKLIGEN vad svaret kommer att bli!





Här ser vi nu Sigge i sin naturliga miljö där han växer vilt i det polska kustlandskapet. Bilden är ovanligt bra för att vara streamad med ett kastspö, men man måste ha en speciell mottagare för att få in kanalen (ser ut som ett vanligt gäddrag och kostar 4000:- / styck).  Men showen är av världsklass!

Teddybears Stockholm

Nu är jag frisk!

Festivalen är igång och hela Nybroviken gungar. Haja att det snart är ett år sedan jag kom tillbaka efter vår ”evighetslånga” exil i skärgården. Närmare 18 månader blev det på en ö som bebos av människoätare och styrs från en krog med barnatår på menyn. Nu är det snart dags att återvända ”dit ut” igen. Hur ska man då förklara för ”ön” var man har varit och VAD man har gjort?

Sorry ”Skärgården”, liksom.  Nu är jag tillbaka efter den här skamliga affären med Stockholms innerstad. Vill du fortfarande ha mej? Jag vill ha dej!

Jag blir fortfarande full i skratt när jag tänker på mitt uppriktiga samtal med Sven Wollter förra året. Vi hade precis lagt till vid kajen (efter dessa 18 månader i exil), vi hade just fått iland trossarna och nu skulle det bli releseparty för Det stora svenska vemodet ombord. Sven frågade:

– Hur känns det att vara tillbaka i stan?

Och jag svarade:

– Sven, du hajar inte. Jag är vild som vassruggen. Det här kommer aldrig att gå!

Jag vet verkligen inte var jag fick det där med ”vassruggen” ifrån, men så här i efterhand förstår jag att det måste kommit direkt från hjärtat.

Och ärligt talat, det blev ingen rolig vinter heller. Det blev FÖR mycket vinter. Ja, den behöver man ju inte påminna om.

Jag har annars många vänner i skärgården. Det är stenar och stigar och stränder och vikar. Jag känner verkligen dom där platserna ända ner till träsktrollet. Vi umgås intensivt och innerligt. Jag saknar mina ”ställen” oerhört mycket. Jag saknar båtresorna till stallet. Att glida in genom det smala (nästan osynliga) sundet med gummibåten och komma ut på den skyddade fjärden som bildar en alldeles blank spegel framför hästarnas hem och hage.

Men skit i det!

Ikväll blir det Teddybears Stockholm.


Cobrastyle

Klubb för alla som dyrkar Sven Wollters ekollonmössa

Jag låg och tänkte på en tavla härom natten. Ja, det låter ju förjävligt illa, men jag är ju författare så jag tänker ”lite som jag vill” (Pelles definition). Hur som helst, den här tavlan föreställde min morfar och målades av (faktiskt den ende man som jag någonsin har varit förlovad med), Björn.

Björn är en fantastisk konstnär, och varför han fick för sej att porträttera min morfar vet jag inte. Hur det tog slut minns jag inte. Men tavlan försvann under alla omständigheter.

Det är tråkigt när tavlor försvinner. Sina gamla ”ex” kan man alltid hooka upp med på Facebook (i den utsträckning man önskar och känner att man mäktar med) men bortglömda bilder, målningar och fotografier har en förmåga att försvinna för evigt.

En annan tavla som ”försvann för evigt” hängde i mina föräldrars sovrum. Egentligen var det ett fotografi, föreställande utsikten från mitt ”barndomshem” i skärgården. Efter några år kroknade pärona på den där bilden och frågade om jag ville ha den, men jag hade den ju för fan utanför fönstret och var inte alls särskilt intresserad och svarade troligtvis:

– Släng den!

Som jag har ångrat mej! Nu när jag inte bor kvar på den lilla ön och bara ser skymten av mina barndoms vikar någon gång på långt avstånd när vi passerar i farleden med båten. Nu skulle jag vilja ha den!

För att i någon mån kompensera min dumhet, tog jag kontakt med Björn och frågade om han hade kvar målningen av morfar. Björn är snäll, och gjorde allt som han kunde för att hitta tavlan. Men den var försvunnen sedan många år tillbaka. Ingen vet var den är.

Så igår kom något av barnen (jag minns inte vilket) och ropade:

– Det står en tavla utanför dörren!

Och jag tänkte; ”Shit, det är morfar. Björn har hittat ”morfar” och nu har han varit här med honom utan att någon varit hemma.”

Men det var inte morfar och det var inte Björn. Det var utsiktsbilden som pappa har tagit och ramat in så fint. Och jag har inte en jävla ANING om hur den har kommit hit. Det är inte mamma och pappa som har lämnat den. Det är för närvarande ett rent MYSTERIUM!

På tal om Facebook… Det finns en klubb för ALLT. Självklart är man med i några stycken, bland annat ”Dieselråttor & Sjömansmöss”. Men härom dagen upptäckte jag en obskyr liten avfälling till klubb. Den heter; ”Klubb för alla som dyrkar Sven Wollters Ekollonmössa”. Jag undrar verkligen var den där mössan tog vägen efter inspelningen? Skulle inte förvåna mej om den hänger på dörrhandtaget en dag.