Trygga räkan – still kicking and alive

Jag får äntligen ”tala” om Karsten. Jag har väl aldrig varit direkt ”förbjuden” att tala om Karsten, eller att skriva om honom, men – han väcker blandade känslor, den där göken.

För många, många år sedan när jag fortfarande ”endast” skrev TV-manus (med undantag för någon novellfilm) och absolut inga böcker (med undantag för en barnbok som i och för sej sålde förbannat bra), började jag skissa på en idé om en familj som råkade ut för ett antal ”olyckor i hushållet”. Där fanns en mamma som var klen till hälsan, en pappa som drömde om att tillverka sitt eget guld och en pojke som föddes med downs syndrom. Men framförallt fanns där en underskön tonårsdotter, kallad Fragancia, som korresponderade med Statsministern och jämförde alla ”olyckor i hushållet” med det politiska världsläget.

Hela upplägget var väldigt delikat och skapade stor entusiasm hos dom som då arbetade med materialet. Men berättelsen var inte klar, det skulle dröja ytterligare flera år innan den fann sin ”slutgiltiga” form, och då hade även Karsten kommit in i bilden.

Men Gud signe oss för Karsten!

Jag har nästan drivit en av det här landets namnkunnigaste producenter till vanvett med Karsten. Och det är jag ledsen för, men vad kunde jag göra…?

Karsten Widegren – you gotta love him

Karsten ser i historien ut som en ung Johan Wideberg, fast mycket, mycket fulare, och han åker ständigt på stryk. Tron på sej själv förlorar han dock aldrig och när Fragancia (hans livs kärlek) väljer att utbilda sej till präst, gör Karsten samma yrkesval. Nu håller han på att driva hela den svenska kyrkan till kollektivt självmord, och framförallt en, pastor Hjalmar, vill bara vill spöa skiten ur honom. Det gör han också i vid ett tillfälle. Händelsen finns återberättad i Familjelyckan med start under kapitlet ”Trygga räkan”.

Men redan långt innan Karsten fick möjlighet att uppstå i skönlitterär form, åkte han på sin första smäll. Min dåvarande producent HATADE honom. Jag fick helt enkelt gå hem och skriva om. Och det gjorde jag.

I den här vändan fick Karsten ännu större plats i berättelsen. Jag blev helt enkelt inte av med karaktären hur jag än bar mej åt. Till slut, efter tredje, fjärde omskrivningen (och Karsten fortfarande var kvar) ville jag bara skjuta karlskrället. Men jag skrev en bok i stället och lät syster Hedvig nedkalla grodor över honom.

Innan dessa kommer haglande från ovan har Karsten, helt oskyldigt (för han är oftast oskyldig), övertalat Fragancia att följa med på en picknick i skogen.

Jag bjuder på ett stycke ur boken här:

Ur Familjelyckan:

C. Dahl

Trygga räkan

Fragancia hade hunnit bli riktigt andfådd av ansträngningen att gå i de höga klackarna. Fötterna sved och ryggen värkte. Karsten sträckte ut sina händer mot henne och ropade teatraliskt:

– Åh, Fragancia, ryktet om din skönhet går före dig i skogen!

Fragancia såg hur även Karsten hade klätt upp sig i vita byxor och svagt rosa skjorta. Just färgen på skjortan var ovanlig illa vald eftersom den gick exakt ton i ton med hans upphetsade ansikte och, senare vid solens nedgång, även det tunna håret. Fragancia gav honom en frågande blick och klappade ihjäl ännu en fullmatad mygga så att det bildades en stor blodig fläck mot den ljusa huden.

– Jaså, vad menar du med det? frågade hon.

Karsten drog ned henne på filten och lutade sig framåt.

– Jag menar att fåglarna sjunger högt om din ljuvlighet.

Fragancia kunde inte hålla tillbaka ett torrt skratt.

– Fåglarna vet ingenting om mig.

Karsten räckte henne ett tunt kristallglas och fyllde upp det till brädden med bubblande champagne. Han citerade någon obskyr lyriker (eventuellt sig själv) som ännu ej hade blivit publicerad:

– Den som har ögon att se med, den som har händer som längtar och ett hjärta som brinner…

Fragancia fick plötsligt syn på någonting och ställde ifrån sig glaset. Hon reste sig upp och tog ett par steg in i skogen. Så vände hon på huvudet och ropade:

– Förlåt Karsten, jag hörde inte vad du sa.

Karsten himlade med ögonen och stönade högt. Så slängde han undan luggen och serverade ännu en kliché:

– Kärlekens dörr är svår att öppna men svår att stänga!

Fragancia vände tillbaka och sjönk ned på filten igen. Hon såg upprymd ut och pekade framför sig.

– Jag tyckte att det liksom hoppade i buskarna.

Karsten lutade sig tillbaka mot en tjock trädstam och såg med ens oändligt trött ut.

– Hoppade?

Fragancia fnittrade högt.

– Ja, som grodor, du vet!

Karsten kände hur den magiska stämningen var på väg att förvandlas till någonting vetenskapligt och, i värsta fall, kväkande. Han grep efter ett fat med solmogna jordgubbar och bjöd henne att smaka.

– Jag visste inte att du var intresserad av grodor.

Fragancia log med sina stora, röda läppar och sög in en saftig jordgubbe i munnen.

– Det är mycket du inte vet om mig.

Karsten stirrade på henne med fuktiga ögon. Han ville också bli insugen på det där promiskuösa, skoningslösa sättet. Han ville forma sina armar till en spetsig jordgubbshatt ovanför huvudet och dyka rakt in i hennes blodröda mun. Han ville ligga platt mot hennes tunga, upptryckt i gommen med bitmärken i skinnet och den röda jordgubbssaften rinnande ur öronen. Han sa:

– Sug mig!

Fragancia ryckte till som om någon hade avlossat ett pistolskott bakom hennes rygg. Karsten blev själv så överrumplad att han störtade upp från sin plats och sökte efter den verbala vettvillingen bakom sin egen rygg. Han skakade hastigt på huvudet.

– Nej, nej, nej, gör inte det!

Han sjönk ned på filten igen och gav sig själv en hård örfil.

– Jag menar, visst du får, men du behöver inte!

Fragancia stirrade på honom med gapande mun. Karsten var högröd i ansiktet.

– Jag menar inte att jag tror att du ens överväger att ta mig i din mun, Herregud jag är ju närmare en och åttio lång!

Fragancia kände hur hakan föll allt längre ned mot bröstet. Hon viskade:

– Vad menar du egentligen, Karsten?

Karsten såg sig desperat omkring. Hur kunde det bli så här, hur kunde det gå så fel, hur kunde han säga någonting så dumt? Han pekade rakt in i skogen och utbrast:

– Hoppsan, där var de visst igen!

Det händer faktiskt då och då (överraskande ofta) att någon kommenterar karaktären ”Karsten” i boken. Karsten och… Lucille, av alla, ishockeyhunken Pettersson-Jonssons egensinniga älskarinna.

Och att hon bär på stora hemligheter, det kommer däremot att visa sej.

Gissa vem som blev mest överraskad när Familjelyckan utsågs till en av årets bästa pocketböcker. Och nu kan man komma över den för bara några tior på Pocketshop.

Tryggan räkan is still kicking and alive!