En sak i taget

Precis fyllda femtio farofyllda år har den hittills slumrande ”tanten” i mej vaknat till liv och tagit ett rejält grepp om min portmonä och pakethållare. Nej, men ärligt talat… Jag har aldrig haft någon portmonä, ingen pakethållare heller. Jag har aldrig ens i hela mitt vuxna liv haft eller använt någon handväska. Aldrig!

När jag skulle gå på Guldbaggegalan i Göteborg för några år sedan, gjorde denna brist sig tydligt påmind. För det första blev jag tvungen att skaffa en handväska, det var ändå ett överkomligt problem. Men sedan skulle den fyllas med ett innehåll för att inte verka alltför platt och tråkig. Och jag kunde vid den tidpunkten i ”karriären” INTE begripa vad jag skulle stoppa i den. Någon portmonä hade jag ju inte, och ett par platta kontokort gör ju inte mycket för ”silhuetten”. Jag tog helt enkelt min gamla stallkeps och knögglade ned den i clutchen, och vips såg det ut som om mitt liv hade ett innehåll. Ja, i alla fall min handväska.

Men nu jävlar, ser ni har jag två cykelkorgar, en axelremsväska och en mönsterstickad raggsocka. I den senare ligger mobilen.

Först nu, vid femtio, kan jag se ett mönster i att jag ALLTID i hela mitt liv har fått vänta på människor. Detta har nästan drivit mig till vansinne. Allt som ska förberedas, plockas ihop, packas ned och i de mest morbida fall, prickas av på en check-lista. Sånt gör inte jag. I dont go there!

Däremot har jag alltid varit den som inte har några vantar, inga pappersnäsdukar och absolut ingen penna. Någon penna har jag sannolikt fortfarande inte, men jag har en struktur. Eller en försiktig början till struktur. Kanske hänger det inte alls ihop med åldern, utan snarare det att jag förlorade hela mitt kortminne efter TBE-turnén förra året. Det är mycket bättre nu, men jag är pisstrött på att jämt leta efter saker.

Så jag packar mina små väskor och bagar, och packar upp dem och slarvar bort dem och är så sinnessjukt noggrann med att hela tiden hålla dem under uppsyn att jag hinner bli bestulen både på cykeln och portmonän medan jag står i ett gathörn och krampaktigt kramar en mönsterstickad raggsocka mellan mina händer.

Och så får jag mejl och meddelanden från människor som påstår att jag aldrig svarar i telefonen. Men, hörrni, lugna ned er. Nu tar vi en sak i taget!

En sak i taget

 

Saker som hände 2011 och ingen jävel hade någon glädje av

Jag tycker att det börjar bli dags att knyta ihop den här TBE-påsen och sortera in i facket; ”Saker som hände år 2011 och ingen jävel hade någon glädje av.” Det facket!

Ibland känner jag igen mej i den där reklamfilmen som går på TV och visar en kvinna med ett komplicerat benbrott. I början av konvalescensen blir hon uppvaktad med Luciasånger och julklappar, men sedan dalar sympatierna i takt med ljusets återkomst. Till Påsk är allt som händer att en flinande farbror kastar in en blek blomruska i rummet.

Jag vet hur det känns!

Så jävla lätt kan det inte vara att hålla empatiflödet rinnande. Här har det faktiskt varit strypt ett par, tre månader snart. Här om kvällen frågade Skutskepparn liksom av en slump;

– Och hur är det med dej då nu för tiden?

Jag blev faktiskt rätt förvånad för jag brukar aldrig klaga över mina krämpor. Så jag svarade nästan lite full i skratt:

– Undrar du verkligen det?

Och han sa:

– Nej, den saken är väl egentligen rätt så avhandlad vid det här laget.

Det är kärlek, det… efter trettio år!

Annat var det i början… av augusti alltså. Dagarna på sjukhuset som jag inte minns ett skit av. Då var alla så snälla och omtänksamma och ta mej fan generösa. Jag fick blommor och ett par knallrosa Foppatofflor, som även hade kunnat framkalla en stroke under sämre omständigheter. Nisse städade hela båten och printade ut förhållningsregler som hon klistrade upp på hyttdörren inför min hemkomst.

 

 

Första dagen hemma var riktigt trevlig. Det kom in brickor med soppa och juice. Jag fick böcker och tidningar, som jag i och för sej inte kunde läsa, men i alla fall. Storartad service!

Men hör ni, sedan gick det fort utför. Redan dag två drogs alla måltider in, eftersom ingen kom ihåg att jag låg där i hytten, och hade vi inte åkt till Gotland den tredje dagen hade man väl förtvinat där i sin drypande Dengu-feber.

 

 

Det var sedan när vi kom tillbaka från Kurrekurreduttön tre veckor senare, som människor började bete sej riktigt underligt. Någon mat serverades över huvud taget inte, all tvätt och städning fick jag sköta själv. Precis som vanligt alltså. Hundarna tog jag ut i skogen dagligen!

Men så avlyssnade jag ett telefonsamtal i min närhet och fick höra följande:

– Nej, tyvärr… Det går inte. Jag måste hjälpa mamma, förstår du. Hon är ju så sjuk!

Skitungarna hade börjat köra ut TBE-kortet!

Jag vet inte hur många gånger sedan dess dom har använt sej av denna skurkaktiga metod, att utnyttja min ”sjukdomssituation” för egna syften. Men en sak kan jag berätta. Inte har det påverkat mitt tillfrisknande.

 

 

Nu fyra, snart fem månader senare är jag praktiskt taget återställd. Eller i alla fall mycket, mycket bättre. Och då tittar Nisse in i hytten och säjer:

– Du mamma, vi kanske får besök i helgen.

Och jag svarar:

– Jaha, vad trevligt.

Och Nisse ber:

– Kan du inte halta lite i alla fall?

Och jag spärrar upp ögonen och frågar:

– Va?!

Och Nisse förklarar:

– Ja, men folk förväntar sej det.

Och jag fattar inte ett jävla dugg och upprepar:

– Va?!

Och Nisse ser lite (men bara lite) skamsen ut:

– Jo, du vet det där TBE-kortet har cirkulerat ganska länge nu. Man vill ibland slippa vissa saker, komma undan lite lindrigt, tacka nej helt enkelt. Det finns så många tråkiga tillställningar, såsiga filmer och meningslösa möten… Då är det så bra att kunna säja; ”Jag måste vara hemma och hjälpa mamma”.

Och jag viskande:

– Jag har aldrig fått någon hjälp…

Och Nisse, lite barskare i tonen nu.

– Allt jag ber dej om är att halta lite för trovärdighetens skull. Ska det vara så mycket begärt? På lördag!

Och jag, omtumlad av all denna missriktade omsorg:

– Vad ska jag säja att det är för fel på mej?

Och Nisse, med ett leende:

– Du kan väl bara köra ut TBE-kortet! Har du inte minsta lilla gnutta TBE kvar i kroppen som du kan plocka fram och rädda dina barns anseende med?

Nej, vet ni vad? Jag tycker att det börjar bli dags att knyta ihop den här TBE-påsen och sortera in i facket; ”Saker som hände år 2011 och ingen jävel hade någon glädje av. Allra minst, jag!

 

Storsudret sommaren 2011

 

Det gungar betänkligt

Jag har hittat en vän i TBE-träsket, Svante Lidén, legendarisk reporter på Aftonbladet. Svante fick TBE för tre år sedan (läs här) och är absolut den ende jag vet som kan svara på mina frågor. Och han är fruktansvärt uppriktig. Svante skriver så här i ett mejl:

”Jag vill inte måla fan på väggen. Men jag har aldrig varit någon direkt solskenskille heller.

Så:

Carina, det är inte säkert att det går över.

Jag var tillbaka till jobbet efter ett halvår eller så. Jag gick omkring som i en dimma; det var månader av arbetsprövning, arbetsträning och ständiga sittningar med företagshälsovården. Sen var det 25% jobb, 50% och till slut för ett och ett halt år sen, 75%. Arbetsuppgifterna blev naturligtvis inte desamma – jag hade – och har fortfarande – en obehaglig tendens att liksom bara försvinna iväg i ett jävla diffust töcken. Och då duger jag inte så mycket till kan jag avslöja.

För ett år sen var jag grundligt utförsäkrad. Men tack och lov hade jag så mycket innestående övertid att jag kunde kompa ut mig en dag i veckan och i princip ta hur mycket ledigt som helst. Jag har fortfarande flera hundra timmar kvar och det känns som en enorm trygghet.

Jag brukade paddla kajak förr i tiden. Långt och länge. Gärna i skitväder. I somras kunde jag paddla igen för första gången. Förutsättningen var att det var spegelblankt. eller åtminstone nästan, distanserna är inga större problem eftersom jag återfått rörligheten, dock inte koordinationen, i just det rörelsespektrat.

Balansen är kass.

Jag kan överhuvudtaget inte sortera bort störande billjud.

Jag är nästan lika tokigt ljud- och ljuskänslig som jag var för ett par år sedan.

Jag stavar som en kratta, men bortsett från det så skriver jag fortfarande hyfsat bra och märkligt nog fortare än någonsin. Men det tar ett jävla tag att gå igenom texterna.

Jag brukade vara en social människa. Men det är först nu i höst, tre år efter fästingattacken som vi har haft fester hemma. Det har blivit varje helg de senaste par månaderna; det är så mycket vi – inte bara jag, utan hela familjen – har att ta igen.

I och med att jag skrev min artikel i tidningen för ett par år sen så har en hel del drabbade hört av sig. En del är, efter många år, i risigt skick.

Andra har återhämtat sig helt.

Det är som min doktor Göran Günther säger:

– 60 procent brukar bli helt återställda.

Sen finns det ju varierande grader av elände i de återstående 40 procenten.

Jag har, efter tre år, insett att jag tillhör förlorarlaget.

Å andra sidan är jag ändå tillbaka på något sätt, jag inser att det kunde ha gått så ini helvete mycket värre…

Min räddning var träningen. Så fort jag överhuvudtaget kunde ta mig till gymmet så gick jag dit.

Jag trampade cykel, tränade styrka och simmade. Sex dagar i veckan. Det var visserligen allt jag gjorde; efter de där passen ramlade jag i hop därhemma. Men de räddade livet på mig. Jag vet inte om nerverna i skallen växer ihop bättre och snabbare av att man tränar som en idiot, men det finns ju andra aspekter. Fast jag inbillar mig förstås att syresättning och ökad cirkulation sätter fart på saker och ting.

Sen mår man ju så mentalt mycket bättre av att träna – även om det innebär taffligt hundsim och spastiska ryck i maskinerna.

Jag är bergis på att jag hade blivit tokig för länge sen om jag inte tränat.

Nu tar jobbet för mycket tid och ork, så nu orkar jag tyvärr inte hålla på som jag gjorde tidigare.

Å andra sidan har ju jobbet sina egna, inneboende, belöningssystem.

För mig, som löjligt fåfäng reporter, är varje gång jag blir publicerad en slags

bekräftelse på att Svante Lidén fortfarande finns. För i ibland, ganska ofta tvivlar

jag själv.”

 

Aftonbladets Svante Lindén

 

Jag tror ingen behöver tvivla på Svantes existens, särskilt inte efter hans senaste artikel i Aftonbladet (se länk). Den som ställer sej spritt, språngande naken under ett vattenfall i Sapporo some where FINNS. Frågan är bara hur länge?

Jag ser ett ganska starkt mönster mellan dom jag känner till som har fått Borrelia / TBE, det är naturmuppar och vildhjärnor.

Själv vill jag gärna tro att jag hör till dom 60% som blir helt återställda. Men någon skada är jag säker på att viruset har förorsakat roten. Svante berättar att han skriver snabbare än tidigare. Jag tycker att jag tänker snabbare än tidigare. Det kan inte vara friskt. Det känns som att hjärnan har lagt om infrastrukturen och byggt jävligt svajiga broar över oframkomliga vägar. Det går fort, men det gungar betänkligt!

Det ariska fingret

Fatta att tre månader i princip har försvunnit ur mitt liv. Jag läser om Breivik och minns tillbaka att jag redan då, vid dödsskjutningarna på Utöja, låg utslagen i sängen med jordens, jävla huvudvärk. Och jag kan inte förstå varför den Norske despoten ska få några lättnader i sin isolering.

Dödsstraff är jag emot, det måste man vara som intellektuell varelse. Men resten är jag fan i mej för. Inte tortyr kanske, men dagliga smånyp, absolut. Ryck skäggstubben av den jäveln med plattång – varje dag!

Han vill kunna ta emot besök berättar han för sin advokat. Seriöst – varför det…?

Tack och lov för att han inte fick tillfälle att uttala sej i rätten. Han kallar sitt dåd för; ”någonting fruktansvärt” som han vill berätta om. Tell us no more, säjer jag. Vad Breivik menar med ”fruktansvärt” har han redan sagt tidigare. Att han upplevde det som f-r-u-k-t-a-n-s-v-ä-r-t att vara den som m-å-s-t-e ta död på dessa ungdomar. Han tycker  synd om sej själv!

Måhända vill den norske gutten även ha rosenterapi och kanske skadestånd, manikyr och kemtvätt? Det kan hända att där bröts någon nagel på det ariska fingret vid avrättningarna.

Mitt konkreta förslag är att släppa in tvåtusen TBE infekterade fästingar under tröskeln till cellen och täta alla glipor med fogskum. Sedan skulle den lille korsriddaren få känna på isolering.

Bara det, att kalla sej själv för ”Korsriddare” när alla som över huvud taget kan någonting om historia vet att den korsriddare som i all sin tossighet får för sej att döda en annan kristen sannolikt blir bränd på bål två timmar före vesper.

Världarna rulla!

Nej,nu blev jag så trött av att tänka på det här, så jag måste gå ut på däck. Där ska jag sitta en stund i solen och fundera ut nya vitala djävulstyg som man skulle kunna utsätta den lågusla fähunden för.

Min isolering är bruten!

 

Illustration: Christian Aarnio

Bad As Me

Människor är livfulla varelser, högljudda huliganer med stora och okontrollerade rörelser och starka, omfångsrika röster. Jag har utvecklat en enorm känslighet för människors energier. Det har naturligtvis med min sjukdom att göra. Den onämnbara. Onämnbar för att den är så jävla onödig. TBE, liksom… Ni kommer aldrig att få den, så fortsätt att härja bara.

Jag har aldrig tidigare uppskattat saker som tystnad, mörker och ensamhet. Jo, ensamhet kanske – för jag har aldrig haft tråkigt ensam. Tack och lov för det eftersom människor sover bort en tredjedel av sina liv. Och jag sover nästan aldrig. Alltså blir det en hel del ensamhet att slå ihjäl.

Faktum är att jag kan (eller kunde) ligga i vaken i flera timmar om nätterna utan att ha det minsta tråkigt. Min hjärna har aldrig varit riktigt trist. Det plingar och blinkar och lyser starkt av vackra färger. Mycket bra musik och sköna häng i obskyra prång har det alltid funnits. Men nu är det annorlunda kan jag berätta.

Min hjärna har förvandlats till en drypande fuktig betongbunker med endast en naken glödlampa som lyser svagt långt inne i ett hörn. Det enda jag hör om nätterna är susande rörledningar och ekande takdropp, och det är jävligt spännande alltsammans.

Jag har verkligen börjat uppskatta den där avskalade miljön och funderar mycket över vad jag ska fylla den med i framtiden. Saker blir viktiga på ett annat sätt när ”boden har brunnit”.

Det jag fortfarande har svårt att hantera är människors, energier. Jag vill börja varje möte och middag med att säga; ”Sch, kan inte alla bara lugna ner sej?”

Eller för att tala i metaforer; ”Kom inte med någon gräll, jävla badrumsmatta och släng in i min kalt ekande betongbunker där allting är så… episkt, ödelagt och vindstilla”.

Detta är vad fästingar kan göra med er, folk. Och nu vet vi att nya Neo är på väg.

Vill ni att jag ska provköra den också?

Glöm det!

Tom Waits har nämligen kommit ut med ett nytt album Bad As Me, så jag måste hitta ett fönster, en lucka, en rörledning där det avlägset går att uppfatta svag musik.

 

 

TBE – så funkar det

Min morbror har skruvat ihop permobilen och dragit till Bangkok. Han ska upp i bergen tillsammans med sin hustru. Visserligen har vägen regnat bort, men det skulle visst gå att ta en omväg på ett par hundra mil. Såna är dom!

Jag ligger här ombord och piper, men det har jag fan i mej fog för. Nu ska jag köra ut den där TBE-bloggen jag har pratat om i flera månader. Så här började det för mej.

Det var i slutet av juli, vi la loss förtöjningarna och tog en veckas ledighet ute i skärgården. Jag hade haft huvudvärk ett par dagar, men i jämförelse med dom migränanfall som jag brukar få några gånger om året var det här ingenting.

Vi solade och badade, tog långa promenader med hundarna och grillade. Sånt som man gör. Vädret blev bara bättre och bättre så vi bestämde oss för att stanna kvar några dagar extra. Jag hade huvudvärk hela tiden. Så en dag fick jag feber, riktig frossa och låg på däck inlindad i ett duntäcke när alla andra solbadade.

 

Det här är typiska symptom på TBE, men hur skulle jag kunna veta det. Det som avgjorde saken var att jag blev bättre. Exakt så ser förloppet ut. Först blir man sjuk i influensaliknande symptomer, sedan blir man kortvarigt frisk några dagar för att därefter slås ut helt och hållet.

Så jag fick verkligen några helt okey dagar ute i skärgården, men sedan kom huvudvärken tillbaka. Det var på söndag morgon, samma dag som vi skulle åka hem. Jag satt på sängkanten och tänkte; ”Den här jävla huvudvärken är inte normal.” Min enda ambition den dagen var att dra in trossarna och sedan få iland dom igen på Rindö. Bara det, bara förtöja båten, sedan tänkte jag krascha i sängen.

På natten sedan blev huvudvärken värre, och då menar jag bortom allt man kan föreställa sej. Jag har inte ens särskilt klara minnen av dom timmarna. Någon ringde sjukvårdsupplysningen och  gav mej en telefonlur. Där var det en röst som sa att jag måste åka till Akuten, och då gjorde vi det.

När jag skulle kliva ur bilen bar inte benen längre. Eller, dom gick att gå på, men dom gick åt alla möjliga håll. Jag raglade som en gammal fyllegubbe.

Av någon anledning var jag fortfarande helt övertygad om att jag bara hade en släng av influensa, men jag såg på personalen att dom misstänkte någonting annat. Det beslutades direkt om ryggmärgsprov.

Det här har jag aldrig berättat förut, men jag fick göra tre (3) ryggmärgsprov på Danderyd. Dom två första gick åt helvete och var en mardröm att uppleva. Efter flera försök och tjugo minuters härjande i MIN ryggrad, beslutade man sig för att ringa efter en narkosläkare. Och nu blev det liv i luckan kan jag berätta. Narkosläkaren var rasande över hur dom två första proverna hade tagits och själv var jag så jävla pisstrött på alltsammans att hade någon erbjudit mej skjuts till en veterinärklinik med dom fina substanser som där finns att tillgå för att göra plågan kort hade jag nappat.

Men så behövs det bara någon som är snäll, som är kunnig och mänsklig.

Narkosläkaren la en hand på min axel och försäkrade; ”Jag kommer att sticka dej EN gång, och det kommer INTE att göra ont.”

Jag får nästan tårar i ögonen när jag skriver det, för att han var så säker på sin sak. Han stack EN gång och okey, det kommer aldrig att bli skönt med ryggmärgsprov, men han hittade rätt med nålen direkt och kunde fylla sina rör. Fem, feta stycken!

Nästan omedelbart förstod jag att det var något fel med proverna. Utan att ens analysera vätskan började personalen på rummet genast att prata om någonting som dom kallade för ”meningit” och som jag inte hade en aning om vad det innebar, men som jag nu vet är hjärnhinneinflammation.

Jag blev inlagd på Infektionskliniken och fick ett eget rum. I flera dygn ägnade jag mej enbart åt att studera en klocka på väggen och räkna minuterna som gick. Varje sekund var en sträcka av smärta som bara måste genomlevas, varje minut var en mardröm, varje timme var ett år. Inte ett enda ögonblick blev jag smärtfri oavsett hur mycket- eller vilken sorts mediciner syrrorna mortlade i mej. Jag måste verkligen ha varit påtänd som en majbrasa utan att ha det minsta skoj.

Varje dag kom läkaren in och berättade om dom senaste provsvaren. Allt som jag testades för hade jag  INTE. Alltså, var jag frisk, resonerade jag och borde få åka hem. Och varje gång svarade doktorn:

– Vi tar en dag i sänder.

Han visste nåt, det var alldeles säkert. Eller anade nåt i alla fall. Någonting som jag inte ens i min vildaste fantasi hade kunnat föreställa mej.

Så en morgon, eller 285 430 sekunder senare, klev han in genom slussen (man ligger helt isolerad på infektionskliniken) och såg riktigt upprymd ut.

– Nu äntligen vet vi vad det är för fel på dej, Carina, sa han. Du har TBE!

Jag minns hur jag bara slöt ögonen och tänkte; ”Det har jag inte alls det!”. Men läkaren slog sej ner i en futuristisk besöksstol och fortsatte att prata.

– Åt TBE finns det ingenting man kan göra, sa han. Inga mediciner att sätta in… Ingenting!

Och jag frågade:

– Men vad ska vi göra då?

Doktorn reste sej upp och gav mej en blick som faktiskt var fylld av medkänsla.

– Vi tar en dag i sänder, sa han.

 

 

Ja, det var jag och Sven Tumba och några till som låg på Infektionskliniken den sommaren och tog en dag i sänder. För några av oss gick det riktigt illa.

Jag vägrade att acceptera det faktum att jag verkligen hade fästingburen hjärnhinneinflammation och stack till Gotland så fort jag blev utskriven från sjukhuset. Jag skulle inte säja att det var en dålig idé, det är aldrig en dålig idé att dra till Gotland, men man behöver ju inte klättra i betongen på Furillen.

 

Så en dag nådde jag slutet av allt. Verkligen slutet. Det tog slut där och då.

Vi hade kört bil genom oändliga hagar, öppnat och stängt ett antal grindar och nått fram till världens ände. En helt öde plats långt ute vid havet.

Skutskepparn tog hundarna och drog långt ut i det grunda vattnet. Han trodde nog att jag strax skulle komma efter, men jag orkade inte kliva ur bilen. Jag bara satt kvar och såg allting försvinna. Jag kände alla intryck suddas ut ett efter ett, alla tankar och instinkter. Jag visste inte om jag kunde gå längre, jag visste inte om jag kunde röra mej över huvud taget eller vad som var upp och ner. Det enda jag visste var att jag visste att jag inte visste och att därefter enbart återstod att dö.

På något sätt måste jag berätta det här för Skutskepparn, att jag satt där i bilen och var på väg att dö just då. Så när människor i framtiden säjer till mej att dom har gjort någonting med sina ”sista krafter”, då vet jag vad dom menar. För jag tog mej ur den bilen med mina sista krafter och började gå ut mot vattnet. Skutskepparn måste ha förstått att någonting var allvarligt fel, för jag såg hur han vände sej om och började springa. Sedan blev det bara så sorgligt alltsammans. Jag tror vi kände båda två att nu finns ingenting mer att göra, man kan inte bli sjukare i huvudet än vad jag var just då och det enda som återstod var att ta en sekund i sänder.

Så vi gjorde det. Vi tog en sekund i sänder och sedan en minut, en timme, en dag. Och nu har det gått två månader. Folk frågar jämt hur det är, hur det går och hur jag mår – men jag kan inte beskriva eller förklara hur det är att ha TBE.

I början vågade jag inte söka efter någon information på nätet heller för jag ville inte veta vad jag hade, ville inte veta vad som väntade. Nu har jag läst det mesta, och inser att det inte finns särskilt mycket information. Det är inte så många klantarslen som över huvud taget lyckas få TBE. Det är fan nästan omöjligt!

En enda procent av alla fästingar som finns bär på TBE-virus. Bara 0,25 % av dessa för smittan vidare. Hur många sitter då och bloggar om TBE som om det vore en vanlig höstförkylning?

Därför är det så svårt att få svar på sina frågor. Hur länge ska hjärnan kännas som en uppfuckad Kalspaderdeg? När går huvudvärken över? När blir allting som vanligt igen?

Jag kan ingenting om det här, men om någon läser min blogg och är drabbad av samma sak, så fråga gärna. Jag svarar så gott jag kan. Det mesta vet du ju såklart redan om. Att hjärnan stänger ner klockan fyra på eftermiddagen och då återstår inget annat än att ligga och blunda även fast du är jävla KLARVAKEN. Du vet att alla människor är irriterande, högljudda och allmänt okänsliga. Du vet att du aldrig får glömma solglasögonen hemma även fast det regnar och att ingenting kan få tyst på det där tjutande ljudet i huvudet. Och det du inte vet, vet inte jag heller. Hur länge håller det här helvetet på?

Jag är mycket bättre nu, men jag tar fortfarande en dag i sänder. Vissa dagar hoppar jag över. Då ligger jag i sängen och tänker på min morbror, Lasse, som mitt i livet drabbades av en svår sjukdom (mycket värre än min). Aldrig tidigare har jag sett en människa blomma upp så som han har gjort. Lasse är min hjälte dessa dagar. I natt landade han i Bangkok. Nu sitter han väl på ett lastbilsflak omgiven av sin Thailändska familj på väg upp i bergen. Jag lovar, Lasse har inga frågor om fästingar. Han har fullt upp med att hålla undan krokodilerna och att leva sitt liv!