Fake it till you make it

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Jag fick ett mail. Det stod (bland mycket annat), ”Grattis till en strålande recension, men jag är inte riktigt överens med journalisten på alla punkter”.

Vad fan är nu det här, tänkte jag. Kan jag inte få ha en ynka pynka recension i Östgöta Corren i fred. Måste någon prompt dit och argumentera om innehållet. Homofobjävel!

Ungefär så tänkte jag. Sedan fortsatte jag att läsa och upptäckte då att det stod vidare, ”Jag har läst både Familjelyckan och Det stora svenska vemodet och jag avskyr när någon beskriver berättelsen som vettlös eller karaktärerna som galna även om det är av ren otyglad lycka över innehållet.”

Bingo!

Nu började läsningen ta fart. Jag förstod att det fanns en själsfrände någonstans där ute i det stora ”genuint tokiga”. För det är nog så jag betraktar verkligheten, som ”genuint tokig”. Mailet fortsatte med en personlig berättelse som jag inte tänker publicera här och avslutades med följande mening: ”Dessa karaktärer är för mig så verkliga att de framstår som mer mänskliga än riktiga människor. Det är en värld som jag inte vill lämna, som jag vill vara en del av och stanna i för evigt!”.

Detta är vad jag alltid har hävdat inför Katja (min förläggare) och sagt till Pelle (min förlagschef). ”Ni måste förstå att jag tar mina karaktärer på fullaste allvar!”

Jag håller med ”brevskrivaren” till etthundra procent. Kanske att innehållet i mina böcker i relation till en väldigt välordnad tillvaro framstår som ”knasigt kul”, men betänk att det mesta är sant. Även om personerna är uppdiktade så behåll i minnet att vem som helst kan tillverka sitt eget guld. Det är ingenting som jag har ”hittat på” själv. August Strindberg gjorde det! Sedan kan man möjligen ifrågasätta kvalitén på guldet. Men det går, jag vet att det går. Och vem som helst kan bli tigertämjare! Det vill säja, om man har gåvan…

Tigertämjarn Lazló Imre, här med två okända lejon

Jag vet inte riktigt hur Gud resonerade när han skapade mänskligheten, om det gick till ungefär som när pappa Fernández står i köket. En jävla smäll blev det dock i båda fallen. Och människan blev en lurig rackare. Full av olater och nyckfullhet.

Jag upplever ibland att vi romanförfattare står lite grann inför samma dilemma. Man vet inte e-x-a-k-t vad som kommer ut av detta exprimenterande med krut och koben. Jag tänker ibland på några ord som en av mina bekanta, Claudia, skrev här på min hemsida. Det stog, ”Ibland läser jag glupande och hinner tänka – dom här människorna känner jag! Sen är dom lite udda, bejakande och snälla. Och så är ju karaktärerna generösa, mot sig själva och varandra, så som man önskar att det vore alltjämt.”

Jag hade aldrig tänkt på det då, men just hennes kommentar har gjort ett stort intryck på mej i efterhand. När Claudia skriver att karaktärerna är udda är det för att dom är bejakande och snälla. Det är ju helt underbart! Jag blev tvungen att gå tillbaka och läsa i boken. Och jag såg en man som förgiftar sin älskade med skaldjur, en annan som ständigt bedrar sin fru och en tredje som har sprängt familjehemmet i luften. Och det är goda människor, det är genuint goda människor. Kanske dom enda riktiga jag känner till.

Jag vet inte hur Gud tänkte när han skapade människan. Kanske, ”Fake it till you make it.” Han kanske bara är i inledningen av sin trilogi?