Skitiga Duken i Waxholm

Beställ här
38:-

Läs Familjelyckan och möt alla de karaktärer som dyker upp i nästa års svenska storfilm Kronjuvelerna. Missa inte heller den helt fristående fortsättningen, Det stora svenska vemodet.

För regi står Ella Lemhagen som även har varit med och skrivit filmmanus på min originalberättelse.

Produktionen, som är ett samarbete mellan Filmlance och SVT kommer också att sändas som TV-serie i tre timslånga avsnitt med start nästa jul.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

Jag har alltid älskat att laga mat. Jag minns hur brorsan och jag kunde stå hemma i köket som barn och hitta på fantastiska rätter av de (mycket udda) ingredienser som fanns i kylskåpet. Vi tilläts verkligen att skapa, att blanda och smaksätta precis som vi ville. Och söte Jesus som vi experimenterade.

Vi kunde trolla fram en festmåltid av en halvdöd höna, ett paket koncentrerad apelsinjuice och en slokande benjaminfikus. Jag skojar inte… Vi gjorde det!

Brorsan blev kock på Waxholms Hotell sen… Jag blev bara skribent. Och aldrig hade jag tänkt att skriva om mat. Men ibland gör jag det i alla fall.

Det kan vara för att jag har ätit någonting sällsynt gott, som på resturang Hjerta helt nyligen, eller för att Kråke har bjudit på en fantastisk soppa tillagad av de enklaste ingredienser. För att personalen på Torget är så satans snygga eller för att köttet på Svartsö Krog är obetalbart. Men aldrig någonsin tidigare har jag skrivit om mat för att den är oätlig.

Vill alla champinjoner i maten räcka upp en hand?

Porto Bello i Waxholm – 112:-/port.
(0,25 öre / hekto i producentledet – uppdukat och serverat hemma.)

Vi är en familj som lever under lite odd (ovanliga) omständigheter. Vi bor på flera platser, käkar på underliga tider och har take home som den yttersta räddningen när ingenting annat går att ordna.

Dyrt är det alltid, ibland har det fått kosta mer än vad det har varit värt. Som den gången jag caterade hem pannkakor åt ungarna för trettiofem spänn styck. Men hey, pankisarna var förstklassiga och ungarna skitglada. Värre är det när käket är oätligt och kostar flera hundra kronor. Då blir jag fan, sur.

Som idag – och detta är mitt sorgliga vittnesmål om en av de sämsta (den sämsta) matupplevelsen jag har haft i hela mitt liv. Och, återigen, jag är sannerligen ingen kräsen person. Jag äter ALLT som går att identifiera som människoföda. Jag har till och med knaprat betfor vid något tillfälle, och det är hästmat.

Nu hade vi beställt pasta med biff och champinjoner i gräddsås (snaskigt, jag vet) från Resturang Porto Bello i Waxholm. Vilken jävla turistfälla. Dont go there!

Nisses låda toppad med en vältuggad köttbit
(Som hon dock valde att inte svälja.)

Det vi sedan lade upp på tallrikarna var så deprimerande att Nisse började gråta och jag gick in för att ringa, kanske mitt första samtal på hela sommaren.

– Det här är den värsta skit jag har fått från en etablerad krog i hela mitt liv, berättade jag i sansad ton för hovmästaren. Det saknas ingredienser, köttet är oätligt och pastan är av sorten, jävla Eldorado. Och det har vi pröjsat 360 spänn för!

– Här är alla våra gäster fullt nöjda, förklarade hovmästaren för mej.

– Om era gäster är fullt nöjda i matsalen beror det enbart på att de är onyktra eller svårt sjösjuka efter en lång båtresa och tänker spy i alla fall, svarade jag. Här är ingen nöjd. Här gråter barnen!

– Då måste du låta någon annan smaka på maten, sa hovmästaren.

– Det finns ingen annan här, sa jag. Hunden vägrade öppna munnen när vi försökte.

– Då gör vi så här, fortsatte den alltigenom genomtrevlige hovmästaren. I morgon kommer du hit till krogen och så ska Zoran bjuda dej på en toppenmiddag. Han kommer att bevisa vilken suverän krog Porto Bello är.

Nu måste jag be er bloggläsare, scrolla uppåt och titta på bilderna igen. Skulle jag göra om detta under några omständigheter? Ens om det var gratis? Är jag självdestruktiv? Nej!

– Kolla här, svarade jag. Jag är inte ett DUGG intresserad av att få mat två dagar senare… Jag är intresserad av att få bra mat när jag beställer den. Och framförallt – när jag BETALAR för den.

Se det som ett dåligt ligg. Vilken man ursäktar sej med kommentaren; ”Kan du komma tillbaka imorgon? Då har jag Zoran här!”

Jag har faktiskt aldrig, någonsin skickat ut käket i köket igen eller, som nu, ringt upp haket för att framföra mitt stora missnöje. Däremot har jag vid några få tillfällen kontaktat restaurangen i efterhand och sagt:

– Vad bra det här blev!

– Tusen tack för de extra tillbehören!

– Vilken fin sallad!

Jag missar inte sånt. Jag ser när någon har ansträngt sej lite extra, eller faktiskt ansträngt sej alls. Jag är glad när någon anstränger sej över huvud taget. Men på den fina italienska krogen i hamnen, vill man ingen människa väl. Inget djur heller.

Som ett rent experiment försökte vi kasta krubbet åt fiskmåsarna. Dom tittade hatiskt på oss och girade 180 grader nordvart. Synd att man inte kunde följa efter. Måsarna vet, det är jag övertygad om. Dom VET var man ska äta, och det är inte på Porto Bello i Waxholm!

Kuttrasju med Kråke

– Idag måste vi verkligen vara effektiva, sa jag till Kråke och tog plats bakom datorn.

– Det är för fan inga problem för mej att vara effektiv, svarade hon.

– Bra, sa jag, och studerade hennes vackra smycken runt halsen. Har du varit ute med ”urmakarn” igen? frågade jag.

– Bara en date, sa Kråke.

– Ni får fan sluta med det där dejtandet, sa jag. Ni kommer ju ingen vart.

– Absolut ingenstans, sa Kråke.

– Alla vill ju hångla, sa jag.

– Det är det enda jag vill, sa Kråke. Inga jävla knullerier och konstigheter, bara hederligt hångel.

– Det verkar vara jävligt dålig hånglabilitet på ”urmakarn”, sa jag.

– Obefintlig, sa Kråke.

– Du måste verkligen hitta en riktig karl, sa jag.

– Det är inte så jävla lätt, sa Kråke.

– Men du ser ju svinbra ut, sa jag. Du har liksom allt… Längd, grace, stil och finess.

– Precis, sa Kråke. Men det är ju för fan ingen som VET om det!

– Jag ska skriva en kontaktannons åt dej, sa jag. Du ska inte ha en vanlig snyltbult med påklistrad backslick och pimpade loafers. Du ska ha the real shit!

– Men gör det, sa Kråke. Skriv en kontaktannons åt mej. Du kan skriva vad fan du vill. Jag sticker till Paris i morgon, men sedan har jag hela sommaren fri för kolifej och kuttrasju.

Därpå langade hon fram en rabarberpaj som (jag skojar inte) fick ögonen att tåras. Jag började genast fundera på Kråkes tilltänkte.

Inspirationsmusik

Vem skulle kunna matcha en före detta fotomodell med tusen järn i elden och en svada som saknar motstycke i hela den norra hemisfären. Vem?!

Vem har kunskaper tillräckliga för att stämma ett piano, tämja en häst och bygga en brygga. Jag vet att Kråke har ett stort bryggprojekt in the air (som jag länge trodde handlade om ren och skär öl-tillerkning, vilket hade varit fullt troligt) men som alltså handlar om hederligt snickeriarbete.

– Har jag berättat om ”jordbruksministern”? frågade Kråke.

Vi hade ännu inte gjort ett skapandes grann bakom datorn, annat än att studera en snygg fransman på bild som vi trodde eventuellt kunde vara huvudpersonen i Tonys artikel om Elektra.

– Nej, men berätta om ”jordbruksministern”, svarade jag med munnen full av paj.

– Det var en man som kom till Tomarp för att söka arbete, sa Kråke. Jag lät honom verkligen provjobba en dag på gården och upptäckte tidigt att han var helt oduglig…

Därpå följde en svindlande historia om en man som helt enkelt flyttade in i sadelkammaren på Tomarp och upprättade ett alldeles eget litet departement som han skötte med järnhand. Vid det här laget hade vi helt glömt bort arbetet som skulle göras och jag var på god väg att missa mitt kommande möte. Först sent på kvällen kom jag att minnas ”Kråkes kontaktannons”. Att hon ju faktiskt måste få hångla lite i höet denna sommar. Så kom igen nu alla hö-hunkar där ute. Maila till Kråke och beskriv era färdigheter på den här adressen: krakelithander@hotmail.com

Om inte annat skulle det ge mej arbetsro.

Peace out!

Håll i hatten

Ibland kommer en underbar liten bok i min väg. Det sker inte ofta, det ska jag inte påstå, och sällan i samband med en fantastisk lunch.

Men så plötsligt bara händer det!

Kråke, ni vet kalaspinglan på Karlaplan som jag jobbar med till och från, fick för sej att brassa på en schucker kyckling och till den serverades wokade grönsaker.

Eller, där i mellan ringde faktiskt telefonen – och det var då det tog hus i helvete!

Jag tror verkligen att Kråke älskar sitt jobb som hotellvärd och entreprenör, hon bara uttrycker det lite annorlunda än andra. Nu var det en gäst som ville komma upp i våningen och ställa in ett par väskor på rummet. Det krävdes en lång stund av övertalning innan Kråke släppte in henne.

– Klockan sex, sa Kråke barskt i telefonluren. Det är incheckning klockan sex. Inte tidigare!

Nu var det så att den här personen bara ville göra sej av med sitt bagage, ingenting annat, men Kråke höll redan på att elda upp sej till oanade höjder.

– Men vad fan har människor för problem? frågade hon upprört och slängde på luren.

– Dom vill göra sej av med sin packning, svarade jag stillsamt. Dom ska bo här, dom har sannolikt betalat för det och vill bara få komma in genom dörren.

– Det kan dom fetglömma, sa Kråke och klatchade till kycklingen med stekspaden.

Kråke har världens vackraste dotter, Morgane, hon är också jordens vänaste varelse.

– Nu ringer det visst på ytterdörren, upplös hon oss om försiktigt.

Kråke rasade ut ur köket med stekspaden höjd i luften. Vi hörde hennes steg försvinna i korridoren och vi sjönk långt ner på stolarna, beredda att snabbt försvinna in under köksbordet om det skulle bli nödvändigt.

– Hon skrämmer ju gästerna, viskade Morgane.

Jag viskade tillbaka:

– Har ni många gäster?

– Massor, svarade Morgane. Men alla vet ju hur mamma är… Det är mycket värre nere på Tomarp. Men där försöker vi lösa det så att Sophie svarar i telefonen.

Faktum är att Kråke har arrenderat ut hela hotelldelen av Tomarps Gård. Jag tror att det är jättebra! Men för den luttrade resenär som står pall för en utskällning helt utan anledning är jag alldeles övertygad om att man inte kan bo bättre än man gör hos Kråke på Karlaplan. Rummen är ljuvliga och bara krutröken från vädras ut ur salongerna möter man en värdinna som vårdar sina inneboende som nära familjemedlemmar. Några av landets främsta kockar skulle inte drömma om att bo någon annan stans än hemma hos Kråke under sina besök i Stockholm. Många av gästerna är stammisar som återkommer år efter år. Obetalbar är historien om när Kråke råkade krypa ner i sängen hos en av dem efter en improviserad kräftskiva i kvarten.

Jag vet ingenstans där man skrattar så mycket som i köket på Karlaplan, och jag vet heller ingenstans där man får så mycket skäll.

Många fler berättelser ur Kråkes knasiga liv finns samlade i hennes bok, En tunn bok om att vara tjock. Och det var den jag fick… till desserten.

Jag har läst boken och skulle önska att den innehöll tre gånger så många sidor. Ingen har som Kråke satt sprätt på sin egen och andras tillvaro. Ingen har gjort så mycket knasigt och kul… och klokt (skulle jag vilja tillägga). Det är klart man ska köpa 150 hjortar, starta kräftavel och driva hotell. Hinner man dessutom med att bygga upp en modellkarriär, skriva böcker och skaffa ångbåt, då är man begåvad. Men filminspelningen i Indien, den var svår… Och elefanten marig.

Egentligen är hela boken en ganska sorglig berättelse. Man sätter skrattet i halsen på många ställen. Det handlar om en kamp mot inre och yttre demoner, om frosseri och självförakt. Men också om en oerhört stark människa med ett mycket stort och varmt hjärta.

Jag tror att det är det hjärtat som Kråkes gäster möter redan i hallen och som får människor att återvända till samma adress om och om igen.

– Blir du inte rädd? frågade Morgane mej, där vi låg och halvhukade under bordsskivan.

– Nej, svarade jag, jag blir inte rädd. Men det gäller fanimej att hålla i hatten!