En gammal Klintehamnskorsning med skoskav och korsbett

Den här gården håller mig mellan sina käftar och skakar huvudet som ett omättligt rovdjur hungrande efter sly och slån. Jag håller på att utveckla röjarrygg, röjarröv, röjarrot, röjarfot… och en liten fogsvans där bak.

Men fy fan vad jag är schleten, hujeda mig.

Ja, lite schletna är vi väl allihopa vid det här laget. Det vill säga, alla utom Totte 31 bast och häst. Han skulle ju till tandläkaren, som jag berättade om. Vi ville få ett utlåtande innan den långa, farofyllda resan till Kurrekurreduttön. Kommer han att klara överfarten, hur många tänder har han kvar i munnen och måste vi förtugga gräset åt honom?

Alltså, han är ju gammal, tänderna ser ju förjävliga ut, men hästtandläkaren tyckte inte alls att det var någon fara. Det blev en sommar till för Totte… som alltid.

.

Totte

.

Han kommer att överleva oss alla, den där kusen. I just know it! En gammal Klintehamnskorsning med utläkt skoskav och charmerande korsbett viker inte ned sig alltför lätt. Där fick hon rätt, Hanna (Engström), när jag ringde upp för att berätta om Tottes helt bisarra stakningsskada och att han nog skulle dö inom den närmaste tiden (detta var för snart tio år sedan). Hanna sa:

– Njae, det är jag inte så säker på. Om någon kan klara ett sådant trauma, så är det Totte.

Och, tja… han lever ännu den gamle hemulen.

Men nu väntar vi bara på att våren ska komma, så det går att slå ned stolp i marken. Hagen kommer att bli smasching med alla sina skuggande träd. Ingen ek just där, vad jag vet. Sedan får de ett naturligt vindskydd i den gamla ruinen som håller på att komma fram under all gammal sly. Jag är glad om jag lyckas räta ut ryggraden till kvällen. Men vad gör man inte för sina gamla kusar?

Peace out.