Loranga

Det här året ska jag lyckas! Förra året kom det inte upp en enda. Vad jag talar om är Tibetansk bergsvallmo, en hopplös liten jävel till blomma. Blå, dessutom. Man vill ju ha dem. Det förekommer faktiskt en alldeles speciell art av orkidé i släktsagan om Kronjuvelerna. Jag vill inte avslöja namnet, men doften kan få en drunknad pirat att flyta upp till ytan och vilja återuppta sina erövringar till havs. Den förökar sig också på ett alldeles speciellt sätt, orkidén, alltså. Även den processen kan man läsa om i boken.

Nu är Loranga klar. Egentligen kommer inga kulor till sin rätt inomhus. Man kanske skulle fota dem på havets botten … I famnen på en död pirat.

 

 

Mazarin

Jag vet inte riktigt vad den här mosaikkulan väger, men tippar någonstans mellan 15-18 kilo. Egentligen ska det bli två, inte fullt likadana, men nästan. Den andra går i lite andra nyanser och har en violett fog.

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

 

Picko och Karamellen

Det kommer en liten fågel och tittar in genom köksfönstret ibland. Jag vet precis vad den vill, den blicken går inte att missförstå. I julas när alla tjejerna var här på ön hände det igen. Plötsligt var den bara där, hovrande utanför glasrutan med en omisskännlig uppsyn. ”Vad håller den på med?”, undrade min yngsta dotter. ”Den vill att jag ska fylla på fågelmataren”, svarade jag och reste mig upp. ”Gör du verkligen det så fort den kommer och stirrar på dig?”, frågade hon vidare. ”Javisst!”, svarade jag och drog på mig stövlarna. Jag tog med mej den stora foderpåsen och öppnade ytterdörren. ”Se upp för fan!”, hörde jag den yngsta ropa efter mig, ”Snart har du fyra flamingos och tolv pelikaner som sitter utanför köksfönstret och stirrar på dig.”

Picko (t.h) och Karamellen.

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

Klara-Fina Gulleborg

Dacke är död. Jag förstår inte hur jag ska kunna berätta det här för familjen. Jag vet hur det lät förra gången när Dacke dog. Det grinades och det gräts, snorades och snörvlades. Och ändå var det en jävla uppslutning kring avrättningen av Dacke.

Dacke är alltså stallråttan. En rejäl karl med långa, spänstiga morrhår och en matta av hår på bröstet. Han måste dö bestämde familjen och riggade med fällor och fallgropar. Men tji fick vi! Dacke var listigare än så. Han kunde vittja vilken fälla som helst, oavsett vad för delikatess som där lockades med, utan att fastna i den. Alla var så BESVIKNA. Dacke måste dö! Och en dag gjorde han verkligen det. En dag fann jag liket efter en stackars rådis liggande platt på rygg obarmhärtigt dräpt av detta, djävulens påfund. Triumferande skickade jag ett mass-sms till alla ”haters”. ”Dacke är död”, skrev jag, ”Leve, Dacke!”.

Och nu drog drevet igång. I snabb takt började svaren droppa in. ”Vad är det som har hänt med Dacke?”; undrade någon. ”Är det ingen som har ansvar för den här råttan?”, frågade en annan. ”Dacke som älskade att bli kliad bakom öronen”, påminde sig en tredje. ”Det får INTE vara sant!”, utropade Skutkepparn.

Men så plötsligt en dag kom, Dacke tillbaka. Han bara satt där, vid ingången till sitt kungarike, röd i ögonen och lite tilltufsad i pälsen. Glädjen visste inga gränser. En råtta som Dacke fick aldrig någonsin försvinna, aldrig förgiftas eller fördrivas från gården. Kanske var det bara hans korkade och snarlika svåger från Sproge som hade tuggat i sig den lockande ostbiten.

Men nu är Dacke verkligen borta. Har varit försvunnen i en vecka. Jag misstänker Bols-Katten eller räven som varande ansvarig för Dackes försvinnande. Men det mest troliga är att Dacke har varit på ett retreat någonstans i de gotländska utmarkerna där han i tysthet har vässat sin svans och polerat sina morrhår. Eller, så är han helt enkelt mulat. I så fall för tredje gången i ordningen. Minst!

På bilden syns dock min mosaikkula, Klara- Fina Gulleborg. En karaktär hämtad ur berättelsen om Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf.

Det fanns en tid när man uppskattade riktiga berättare, när man respekterade stora, stolta stallråttor och förstod värdet av en vandrande legend.

Klara-Fina Gulleborg / Såld

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

Donatella och Lillebror

Det är i sanning ett välsignat tillstånd att vara ovetande. När man ännu inte har den blekaste aning om hur triviala saker som fix och fog förenar sig med porslin och pigment. Jag har verkligen fått lära mig den hårda vägen (se Lord Vettlös nedan), kulan som nästan slog ut framtänderna på mig. Där förenade sig minsann ingenting särskilt lätt eller lustigt med någonting. Men det fanns alltså en tid när jag helt enkelt inte hade en aning om vad jag höll på med. När ingen gjutform ännu hade börjat läcka och alla beräkningar rörande volym och omkrets tycktes stämma på pricken. Det var då jag gjorde Donatella och Lillebror. I ett välsignat tillstånd. Två rejäla klot som idag sitter på våra egna grindstolpar.

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

Tommy och Majsan

Jag hade en gammal faster som hette, Majsan. Hon var vida omtalad för sin stora skönhet. Men Majsan hade små egenheter. Hon skar vetebrödet på en skärbräda inuti diskhon. OCD hade man väl sagt idag, men då var det bara underligt. Majsan tyckte inte om smulor, inte om skrynklor och inte om stök. Hon hade avlidit i mitt kök. Dog gjorde hon nu i alla fall, men innan dess han hon gifta sig med en lång och stilig karl, Tommy. Han var om möjligt ännu mer akward. Under många år ägnade han sig åt att åka runt och hälsa på oss brorsbarn utan att kliva ur bilen. Han bara satt där och tittade. Hade med sig eget fika i en korg och drack sitt kaffe bakom ratten. Någon berättade för mig att han kunde alla sin frus syskonbarn och även deras barns födelsedatum utantill i huvudet. Antagligen besökte hans oss på våra högtidsdagar. Eller så hade han bara bacillskräck.

En dag kom det en hög med pengar. En stor, jävla hög. Degen kom från Tommy och Majsan. Då var de båda döda.

När jag sökte ett namn till en av mina mosaikkulor, kom det som en blixt från klar himmel. ”Tommy och Majsan”.  Två namn, en sällsam själ.

Reserverad!

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

King Arthur och Lilla Snigel

Igår fick jag för första gången frågan, ”Vad innehåller alla dina paket, egentligen?”. Detta var när jag, ovisst för vilken gång i ordningen, skulle hämta ut ännu en försändelse hos Bröderna Pettersson i Havdhem. Kanske hade de hoppats på krut, illegala vapen, knark i stora partier, men jag kände mig tvungen att svara som sanningen var; ”Porslin”.

Liksom i fallet med ”Gjutamurren” ska man aldrig, aldrig underskatta värdet av ett fint porslin. Speciellt inte om man har för avsikt att slå sönder det. Jag jobbar bara med de bästa bitarna, de vackraste mönster och motiv. Och jag har en satans  bra hammare!

Förhandlingsbar, vikt cirka 30kg.

 

Detalj, King Arthur och Lilla Snigel

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

Gjutamurren i mörka vinternatten

Det får aldrig finnas några ledsamheter i betongen. Gjutamurrens arbete kan inte nog överskattas. Och att den fan är glad! (Gjutamurren, alltså.)

Jobba aldrig med en sur eller grinig, gjutare. Ingen som slarvar med amering eller struntar i efterbearbetningen. Sånt skapar bara sprickor, ihåligheter och dålig stämning.

Bearbetning

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

 

Syster Lycklig och Bror Stor

Det händer ibland att någon undrar; ”Men hur hinner du … Hur hinner du med att göra alla dina kulor?” Jag funderar väl lite mer så här, hur hinner NI andra med att följa långa säsonger av Games of Thrones på TV? Hur hinner ni, jag fattar inte, att också engagera er i träning, matlagning och Wordfeud. Dessutom ska man arbeta, ta hand om sina djur och kanske skriva någon liten bokjävel ibland. Men jag tänker lite så som Hasse Alfredsson en gång frågade sig, ”Man undrar ju verkligen var all tid kommer ifrån?”. Mer om min möte med honom HÄR.

Bror Stor

Syster Lycklig

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

Lord Vettlös

Jag är övertygad om att det bor en själ i vart, litet föremål. Ja, själ och själ … men i alla fall någon slags kärna som man kan välja hur man vill förhålla sig till. I den här ”lilla” skapelsen på dryga femtio kilo bor det ett monster. En kraft, som jag inledningsvis uppfattade som en tillgång, men som som snart skulle visa sig kunna sparka bakut också. Hårt som helvete! Tårar har runnit, blod har flutit, hår har tappats. Ja, ett tag funderade jag faktiskt på att gräva ned aset.

Efter ett antal omflyttningar står den nu under den stora eken. Lite grand som Tjuren Ferdinand står den där och bidar sin tid. En dag kommer matadorerna, picadorerna … Och, ja då är det väl bara att springa antar jag.

Lord Vettlös

Fler bilder finns under länken Mörtaträdgården.

Potatispekoralet

Nej, vi håller inte på med potatis längre. Det ville sig inte, det blev för mycket känslor, för stora ansträngningar, för bittra erfarenheter. Men i början var det kul!

Jag hade upptäckt ett hörn av gården där en liten, prydlig potatisodling skulle passa perfekt. Planen var inte egentligen att överraska någon, men eftersom var och en hade fullt upp med sitt blev det inte riktigt av att jag berättade om den heller.

Plantorna växte sig höga och frodiga, snart skulle de mjälla, små knölarna långt där nere under jorden ta fart och utvecklas till riktiga praktpluggar. Det var då jag kände att jag hade det i mig, gåvan, talangen om ni så vill, att förvandla oländig mark till bördig jord. Och det blev dags att hämta, Skutskepparn. ”Kom”, sa jag. ”Det är någonting jag vill visa bakom huset!”. ”Kul”, sa han. ”Det är någonting jag vill visa dig också bakom huset!”. Redan där borde jag dragit mina öron åt mig, anat ugglor i mossen, ställt in spaden i förrådet. ”Jag har en överraskning”, sa jag. ”Jag med”, sa han. Vi rundade tillsammans husknuten och fortsatte bort mot hästhagen. Det var där jag hade grävt upp mitt potatisland. Planterat så fint utmed staketet. ”Men vad fan i helvete?!”, utbrast jag. Mitt potatisland var borta, jämnat med marken. Det tog en lång stund innan jag hade hämtat mig så pass att jag kunde fråga; ”Vad har hänt, vad har du tagit dig till med?”: Skutskepparn sträckte stolt på ryggen. ”Det var det ju det jag ville visa”, svarade han. Jag har gått runt med röjsågen hela morgonen här.”

Jag gjorde faktiskt ett försök att plantera nya sättpotatisar, men de grävde hundarna upp och satte i sig med groddar och allt. Nu håller vi inte på med det där längre, det tär för hårt på relationen. Då är det mycket enklare att åka till Ica och handla köpepotatis för fem spänn kilot. Och förresten, har vi grusat upp hela potatislandet nu.

Potatis

 

 

Lord Vettlös

Det är en lång historia, men jag hade faktiskt ett litet företag som hette just så en gång i tiden. Firman sysslade med reklam och i den då rådande andan på Söders Höjder med den kokande Skånegatan och softa Nytorgsparken var det en helt igenom rimlig liten verksamhet. Lord Vettlös!

Ja, man kan ju skratta åt det idag när man sitter nere på Gotland Södra och förundras över grannens kibbar (kalvar) vilka har i det närmaste episka namn som, ”Plast”, ”Tass” och ”Rosetta”. Den senare ska vi förresten äta av till middag idag.

Det är viktigt med namn, därför döper jag också alla mina kulor. Eller så här, de kommer med ett namn. Det kan dröja ett bra tag innan jag känner dess identitet genom den hårda betongen, men plötsligt klarnar det och då vet man. Som det här senaste aset på 55 kilo. Jag har jobbat hårt med den kulan. Fingrar har blött, hår har slitits av, fogar har skrapats bort och fyllts i igen. En månad tog det, men så kom namnet – Lord Vettlös! Strax därefter skar sig pigmenteringen och jag fick skrapa bort all fogen ännu en gång. Men tänk er själva, mellan varje liten glasbit. Kulfan visade sig vara ett monster och för första gången blev ett namnbyte nödvändigt. Jag kallar den bara för, Lordi!

Allt det här skrivet bara som en parentes. Det jag egentligen tänkte visa var hur man enklast förflyttar ett monster av sådan dignitet och vikt. Genom att hämta traktorn och spänna om två grimmor till en s.k ”dubbelmule”. Ja, ni förstår … Om ni någonsin skulle få för er att skapa ett eget monster.

LV lyft

Lord Vettlös a.k.a Lordi

Lord Vettlös a.k.a Lordi

First thing in the morning

Jag har nämnt det förr … Allting gick väl inte precis så som man hade önskat eller tänkt sig här i livet – men jag hade tamejfan inte otur med utsikten. Jag har sett Nybroviken och Stockholms skärgård, Söders höjder och Hoburgens vidder under alla årstider, i alla väder, alla tider på dygnet, år efter år. Bogesundslandet och Gärdsmark in i minsta vitterstig! Nej, jag hade inte otur med utsikten. Jag har valt den, aktivt, jobbat hårt, styrt mina steg. Så som jag numera gör varje morgon. Jag måste bara ut dit … till trädgårdslandet. Sedan är jag redo att deala med vilken skit som helst. Men den måste vara snygg att se på – skiten. Annars knatar jag vidare …

Morgonkulan

Morgonkulan

19755902_10155052020838303_648711450_n