Gotländsk flädersaft

Förr om åren kunde jag göra fyrdubbla satser och mer … Saften gick ändå åt. I år fick jag lugna ned mig lite. Flädern ville inte riktigt leverera som förr. Kanske har man stört ”di sma undar jordi”. Det sägs ju att de bor under fläderbuskar och träd. Nåja, en rejäl sats blev det i alla fall. Så här gjorde jag.

Plockade cirka sextio (rätt så mediokra) fläderblommor.

Skivade sju onödigt dyra citroner.

Varvade alltsammans i en rostfri hink.

Kokade upp tre liter vatten och blandade med  tre kilo socker (inte klokt!)

Tillsatte 100 gram citronsyra.

Slog sockerslagen på fläderblommorna i hinken och täckte väl, innan det fick stå och dra svalt i tre dygn.

Nu klarar vi oss väl över semestern i alla fall. Men alltså en Mojito gjord på flädersaft och sin egen hemodlade mynta slår det mesta! Det håller nog även ”di sma” med om!

Flädersaft

Viola håller vakten!

Strupgråt och surskäll

Den natt som här har passerat, kan eventuellt komma att gå till historien som det värsta man har tvingats genomlida av strupgråt och surskäll.

Alltså, människor borde inte hålla på med hundar över huvud taget. Detta har alltid varit min fasta övertygelse. Hundar hänger i stora, håriga gäng och kraschar var helst deras toviga pälsar dimper ned om aftonen, inte sällan i människornas sängar.

Jag hade för många, många år sedan en kort relation med en ”hundägare”. Det var en chock att förstå hur han delade säng med sin hund. Att de sov ihop! Detta att ha en hund i sängen, invirad i sina skira lakan, var för mig (på den tiden) så främmande att jag inte hade blivit mer förvånad om mannen hade knoppat ihop med sin gamla uppstoppade mormor (men hon stod i garderoben). Förstås!

Ja, det förhållandet tog ju slut ganska fort. Jag höll mig noga undan för hundägare i framtiden och skulle än i denna dag vara ”av päls orörd”, om det inte vore för det att jag upptäckte den här rasen, Weimaraner, som jag nu äger två stycken av. Där försvann också den sista gnuttan av värdighet i sovrummet.

En Weimaraner sover i sängen, det var allt min uppfödare kunde garantera när jag köpte mitt första exemplar. ”Han kommer att sova i sängen”, sa hon för att vara exakt. Och jag tänkte i mitt stilla sinne; ”Hell NO!”. Men där fick jag fel, för inom bara några veckor låg hundvalpen i sin fulla längd (ca 1.80) utsträckt mellan huvud- och fotända. Det var riktigt mysigt, upptäckte vi att ha en hund i bingen. Men sedan kom Viola. Och nu började det bli ordentligt trångt. Det dröjde dock ytterligare en tid innan vi slutgiltigt hade fått nog av tassar och timmerstockar. Dessutom började Skutskepparn (som alltid varit lite lätt allergisk mot pälsdjur bli påverkad av djuren). Och då var det dags. Hundarna skulle ut ur sovrummet. Vilket också skedde.

På båten fungerar det ganska bra, tycker jag. Jyckarna kinesar i kabyssen och har ingen möjlighet att ta sig genom de järndörrar som avgränsar mässen från de övriga utrymmena ombord. Men här på Gotland… Söte Jesus, dessa hundar forcerar en stängd sovrumsdörr fortare än man hinner dra ett lakan över huvudet. I förrgår natt försökte jag till och med stämpa upp handtaget från insidan med en rustik karmstol. Vaknade jag inte ändå mitt i natten av att Viola låg utsträckt tvärs över sängen? I går natt tog jag till än mer drastiska metoder och gjorde så att ingenting skulle kunna flytta karmstolen minsta millimeter (det här är sjukt, jag vet), och det var då gråten började.

Nu skulle vi få höra på strupgråt och surskäll, inte bara en timme, och inte två heller, icke tre, men låt oss säga dryga fyra timmar. O-av-fucking-brutet!

Det finns en risk att hela södra Gotland har fått lyssna till samma sak. Det kan vara så att någon har satt ett spett i marken och avskilt Sudret från den övriga ön. Och i så fall kan vi vara på väg mot Storbritannien nu.

Till slut fick Skutisen nog. Han hade en tidig morgonfärja att passa och skulle kliva upp redan klockan fem. Hundarna åkte ned på undervåningen och in i köket. Men det var ett misstag kan jag berätta, för då började de övergivet yla i kapp med varandra. Den ena mer övergiven än de andra. Båda två i upplösningstillstånd av ensamhet och längtan efter en uppvärmd Tempurmadrass.

Nej, jag vet verkligen inte varför människor har hund. Jag förstod det inte då (för länge sedan), och jag förstår det inte nu heller. Med undantag för Wilmer och Viola. De är inte som andra hundar, de är mer som människor. Sinnessjuka människor, håriga människor, pårökta och vanvettiga människor. Och allt man innerst inne vill, är att ha dem i sängen.

Skutskepparn har åkt nu. Kanske, kanske att jag ikväll ställer sovrumsdörren lite på glänt.

.

Vanvettiga människor

All about Viola

Känsliga besökare uppmanas att sluta läsa redan nu. Den här bloggen kommer att bli outhärdlig i framtiden. Den kommer ENBART att handla om Viola. Alla bilder kommer att föreställa Viola och jag kommer att radera alla kommentarer där det INTE står om Viola.

Nejdå, tanken är att även fortsättningsvis bedriva en blogg som i någon mån kretsar kring mitt jobb, om film och litteratur… samt mina djur. Jag vet, det är svintråkigt, men har jag någonsin haft ambitionen att vara underhållande. NO!

Men i dag ska det handla om Viola… och kanske i morgon med. Eventuellt alla därpå följande dagar också.

Weimstars Pearl af Isolda
a.k.a Viola

Två hundra mil har vi rest (totalt) för att baxa hem den här lilla pungungen. Nu är hon här, och just ingenting är sig längre likt. Det är obegripligt att jag hinner blogga över huvud taget, och kommer sig endast av att jag har byggt en valphage. Över detta är jag OUTSÄGLIGT stolt.

Skönt med golvvärme
(Så här brukar vi också ligga och värma magen på vintern.)

Min konstruktion är så fiffig att den även fungerar som skåpsluckor. Nu hade vi ju såklart hoppats att skåpsluckorna skulle vara klara vid det här laget, men det kan vi nog glömma för Uffe (snickaren) kommer BARA hit för att gulla med Viola. I dag förnekade han till och med att han hade (över huvud taget ägde) en tumstock och vägrade att ta några nya mått. Men, vad gör väl det? Vi har ju kompostgaller föffan!

Alla tre valparna
(Viola, Nisse och Wilmer)

Det är lite lustigt att Wilmer har en ”ridge”. Jag måste kolla om han har något ”långhår” i sin stamtavla. Båda föräldrarna (Yatzy och Patron) är annars korthåriga. Men Wilmer har ridge. Det är riktigt ballt faktiskt. Som en Rhodesian Ridgeback, fast på en Weimaraner. Den går dock inte över hela ryggen. Viola är långhårig som synes. Ett riktigt litet trollollon.

Låt mej bara meddela att mönstervalpen har kissat åtta gånger utomhus och bajsat två, varav den ena gången i stallet. Kliv inte i den flickor!

Och det var all about Viola för den här gången. Kom inte och säg att jag inte varnade.