Skitiga duken i Waxholm

Det var länge sen jag sågade en krog nu. Jag har helt enkelt inte haft tid att hänga på några krogar alls. Men jag har ”ryktesvägen” fått veta att två nya sushi-syltor har öppnat i Waxholm. Och bäst av allt – Porto Bello har bytt ägare och ska i dag vara riktigt bra. Minns bara hur det var förra året!

 

”Jag har alltid älskat att laga mat. Jag kommer ihåg hur brorsan och jag kunde stå hemma i köket som barn och hitta på fantastiska rätter av de (mycket udda) ingredienser som fanns i kylskåpet. Vi tilläts verkligen att skapa, att blanda och smaksätta precis som vi ville. Och söte Jesus som vi experimenterade.

Vi kunde trolla fram en festmåltid av en halvdöd höna, ett paket koncentrerad apelsinjuice och en slokande benjaminfikus. Jag skojar inte… Vi gjorde det!

Brorsan blev kock på Waxholms Hotell sen… Jag blev bara skribent. Och aldrig hade jag tänkt att skriva om mat. Men ibland gör jag det i alla fall.

Det kan vara för att jag har ätit någonting sällsynt gott, som på resturang Hjerta helt nyligen, eller för att Kråke har bjudit på en fantastisk soppa tillagad av de enklaste ingredienser. För att personalen på Torget är så satans snygga eller för att köttet på Svartsö Krog är obetalbart. Men aldrig någonsin tidigare har jag skrivit om mat för att den är oätlig.


Vill alla champinjoner i maten räcka upp en hand?

Vi är en familj som lever under lite odd (ovanliga) omständigheter. Vi bor på flera platser, käkar på underliga tider och har take home som den yttersta räddningen när ingenting annat går att ordna.

Dyrt är det alltid, ibland har det fått kosta mer än vad det har varit värt. Som den gången jag caterade hem pannkakor åt ungarna för trettiofem spänn styck. Men hey, pankisarna var förstklassiga och ungarna skitglada. Värre är det när käket är oätligt och kostar flera hundra kronor. Då blir jag fan, sur.

Som idag – och detta är mitt sorgliga vittnesmål om en av de sämsta (den sämsta) matupplevelsen jag har haft i hela mitt liv. Och, återigen, jag är sannerligen ingen kräsen person. Jag äter ALLT som går att identifiera som människoföda. Jag har till och med knaprat betfor vid något tillfälle, och det är hästmat.

Nu hade vi beställt pasta med biff och champinjoner i gräddsås (snaskigt, jag vet) från Resturang Porto Bello i Waxholm. Vilken jävla turistfälla. Dont go there!

 

Nisses låda toppad med en vältuggad köttbit
(Som hon dock valde att inte svälja.)


Det vi sedan lade upp på tallrikarna var så deprimerande att Nisse började gråta och jag gick in för att ringa, kanske mitt första samtal på hela sommaren.

– Det här är den värsta skit jag har fått från en etablerad krog i hela mitt liv, berättade jag i sansad ton för hovmästaren. Det saknas ingredienser, köttet är oätligt och pastan är av sorten, jävla Eldorado. Och det har vi pröjsat 360 spänn för!

– Här är alla våra gäster fullt nöjda, förklarade hovmästaren för mej.

– Om era gäster är fullt nöjda i matsalen beror det enbart på att de är onyktra eller svårt sjösjuka efter en lång båtresa och tänker spy i alla fall, svarade jag. Här är ingen nöjd. Här gråter barnen!

– Då måste du låta någon annan smaka på maten, sa hovmästaren.

– Det finns ingen annan här, sa jag. Hunden vägrade öppna munnen när vi försökte.

– Då gör vi så här, fortsatte den alltigenom genomtrevlige hovmästaren. I morgon kommer du hit till krogen och så ska Zoran bjuda dej på en toppenmiddag. Han kommer att bevisa vilken suverän krog Porto Bello är.

Nu måste jag be er bloggläsare, scrolla uppåt och titta på bilderna igen. Skulle jag göra om detta under några omständigheter? Ens om det var gratis? Är jag självdestruktiv? Nej!

– Kolla här, svarade jag. Jag är inte ett DUGG intresserad av att få mat två dagar senare… Jag är intresserad av att få bra mat när jag beställer den. Och framförallt – när jag BETALAR för den.

Se det som ett dåligt ligg. Vilken man ursäktar sej med kommentaren; ”Kan du komma tillbaka imorgon? Då har jag Zoran här!”

Jag har faktiskt aldrig, någonsin skickat ut käket i köket igen eller, som nu, ringt upp haket för att framföra mitt stora missnöje. Däremot har jag vid några få tillfällen kontaktat restaurangen i efterhand och sagt:

– Vad bra det här blev!

– Tusen tack för de extra tillbehören!

– Vilken fin sallad!

Jag missar inte sånt. Jag ser när någon har ansträngt sej lite extra, eller faktiskt ansträngt sej alls. Jag är glad när någon anstränger sej över huvud taget. Men på den fina italienska krogen i hamnen, vill man ingen människa väl. Inget djur heller.

Som ett rent experiment försökte vi kasta krubbet åt fiskmåsarna. Dom tittade hatiskt på oss och girade 180 grader nordvart. Synd att man inte kunde följa efter. Måsarna vet, det är jag övertygad om. Dom VET var man ska äta, och det är inte på Porto Bello i Waxholm!”

 

Humla hämtar käk

Katt- och råttalek

Ingen, jag säjer INGEN, kan som Nisse skapa dramatik i vardagen. Som i går, när jag satt och jobbade för fullt. Plötsligt ryckte Nisse upp dörren till hytten och frågade:

– Vad är det för jävla fel med Statoil i Waxholm?

Innan jag på något vis hann stoppa henne, slängde hon sej raklång på sängen och sa:

– Jag hade stämt möte med F, vi hade lite att snacka om, tunga saker, trista saker. Förlusten mot Finland i VM. Vi brukar göra så när det känns svårt, sätta oss på bänken vid Statoil och samla styrka. Men vad händer…

Jag tittade upp från tangentbordet och gissade:

– Det gick en maska på strumpan.

Nisse skakade på huvudet.

– Vi hörde ett konstigt ljud bakom oss. Donk, donk, donk, lät det.

Jag lutade hakan i händerna och väntade (inte alltför spänt) på fortsättningen.

– Det var en råtta, sa Nisse. En enorm råtta! Den var stor som en Skogaholmslimpa och slog magen i backen för varje steg den tog. Donk, donk, donk. F och jag tog till flykten och hoppade upp på bänken. Då såg vi någonting ännu konstigare. En katt som promenerade efter råttan utan att göra sig någon brådska alls.

Jag drog efter andan.

– Creepy!

Nisse svarade med något slags Norrländskt missljud som uppstår under en häftig inandning och låter ungefär; ”Shuu”. Hon tittade på mig med vilt uppspärrade ögon:

– Men det var inte slut där…

Jag såg på Nisse att hon var verkligen skakad av upplevelsen. Rösten darrade och hon var alldeles blek i ansiktet. Jag frågade:

– Vad hände?

Nisse samlade sig och fortsatte sin berättelse.

– Efter den jättesega katten kom en livs levande räv stolpande!

Nu brast det för henne och hon hulkade.

– Vad är det för jävla vildmarkssafari som utgår från Statoil?

Jag undrade:

– Blev ni rädda?

Nisse nickade.

– Vi blev ju jätterädda och när jag satte ned fötterna på marken för att springa därifrån kom en liten mus och hoppade upp på mina Converse. Det är inte OK. Inte okey!

Jag upplevde någon form av odefinierbar svindel och kände att jag måste bearbeta all den här informationer under ett par tre dagar, kanske flera veckor. Och i det fönstret befinner vi oss nu. Det kan ta en tid innan jag hör av mig igen.

Peace out!

 

Långt borta men nära

Freja skickade en skarp åthutning till mej på Facebook. Det stog; ”dina typos är oftast harmlösa men den här gången begriper man ju inte vad du menar. den psykedeliska staden i india heter GOA – inte Goha!!!”

Ja, men vad kan jag säja? Förlåt för fan!

Från det ena till det andra.

Jag har ju gått lite lätt banansPO Enquist måste jag erkänna. Jag tror att han stalkar mej. På riktigt!

Överallt där jag har levat, varit, bott och stått… täljt en barkbåt. Där har även PO Enquist levat, varit, bott och bitit barken av träden. Det är inte OK.

Låt gå att mannen är cirkus trettio år äldre än jag, och har haft alla chanser i världen att göra lite som han vill i logistisk mening. Men nu RÄCKER det.

Vi har det här med bakgrunden i Västerbotten gemensamt. Samma gärden, samma grustag. Fine with me. Men sedan även Waxholm, och där har jag min barndom. Där är jag ännu kvar (så även denne Enquist som det ser ut). Jag har själv mött honom flera gånger på stan.  Men inte nog med det. I dag såg jag en inspelad intervju på SVD:s websida där den (för övrigt) mycket lustiga kulturjournalisten går in i en portuppgång på Södermalm och glatt meddelar: ”Här på Södermalm i Stockholm har PO Enquist sin… jadda jadda… skrivarlya... jadda…”

MIN port!

Samma jävla dörr som jag har ryckt i under tjugo års tid. Jag undrar, var gömmer sej denne man? Under soffan? I garderoben? I tvättstugan? Hur får jag ut honom ur mitt liv?

Kanske har vi alla någon ”Tomtegubbe” som förföljer oss i lönndom, eller vi den. En person som korsar våra vägar gång efter annan utan att vi någonsin upptäcker det. Eller väljer att blunda för det.

Jag är inte helt säker på att jag gillar PO Enquist. Att han är en fenomenal skribent förändrar ingenting. Är han verkligen det? Eller är han bara hypad?

Jag blev närmast förskräckt när jag såg den där jättelustiga kulturjournalisten göra sin intervju. Hon refererade till ett stycke i hans senaste bok som; ”oförglömligt”. Jag lovar – just det stycket var inte oförglömligt alls, men det hade en gnutta humor i sej. Och när en författarikon som Enquist dristar sej till att skämta till det lite i all sin elegans, då kissar hela det finkulturella etablissemanget i byxorna av upphetsning.

Snälla ni, åk till Goa i stället! Men se upp när det kommer en två meter lång skugga som faller över platsen där ni sitter och avnjuter er eftermiddagsdrink. PO Enquist är aldrig långt borta.

Karl-Bertil Jonssons kreative kusin

Klockan var inte mycket mer än nio på morgonen när vi körde ombord på vägfärjan.

– Titta, där står ju brorsans gamla Land Rover, sa jag och pekade ut genom fönstret.

– Jag tror att han bor här nu, svarade Skutskepparn.

Vi klev ur bilen och knackade på Loffes immiga vindruta.

– Har du turat hela natten? frågade jag försiktigt och klev in i baksätet.

– Nej då, svarade brorsan, jag bor fortfarande hemma, men inte Axel.

– Axel! utbrast jag och hävde mej fram mellan sätena. Vet du VAD Axel har gjort?

– Jag vet, svarade brorsan och lutade pannan mot ratten.

– Vet du ens VAR han är? hackade jag.

– Han är väl i Täby och dricker billig vodka, gissade brorsan.

Men nu veknade mitt iskalla ”fasterhjärta” (Axel är bara en liten gosse, och han skulle aldrig på sin ära dricka någon billig vodka – och absolut inte i Täby).

– Jag tror att han dricker dyrt rödvin, försökte jag släta över.

Brorsan suckade tungt.

– Ja, hur ska jag kunna veta. Han kommer hem en gång i veckan, sträcker ut handen och säjer; ”Veckopeng!”

– Ge honom bara en bag in box, föreslog jag.

– Du är verkligen på hugget i dag, suckade lillebror.

– Jag är förbannad på Axel, sa jag.

– Det är alla, sa brorsan.

Nu tittade min lilla brorsdotter, Helle, fram från passagerarsätet.

– Men vi har fått julklapparna nu, log hon. Födelsedagspresenterna också.

Det är den här historien som jag inte riktigt mäktar med att gå in på. Hur både julklappar och födelsedagspresenter, efter en lång och bitvis obegriplig odyssé, hamnade hos Bagar-Jan på konditoriet i Waxholm.

Jag orkar inte!

– Bor ni här ombord? undrade jag igen.

– Det frågade du nyss, och vi bor fortfarande på Ramsö, svarade brorsan tålmodigt.

– Vad fan gör ni i så fall på Rindö klockan nio på morgonen? ville jag veta.

– Jag ska köra Helle och hennes kamrater till gymnastiken, sa brorsan.

– Men du bor ju på en ö, tjatade jag.

Say no more, svarade brorsan.

– Har ni åkt sparkstötting från Ramsö till Rindö? skämtade jag och tillade småskrattande; För någon fyrhjuling har ni ju inte.

– Vi har jumpat på isflaken, väste brorsan och gav mej en kolsvart blick. Och för din information kan jag berätta att den här resan med att köra Helle och hennes kamrater till gymnastiken kommer att ta mej exakt sju timmar tur och retur. Och kliver du inte ut ur min bil omedelbart ska jag ringa till en kille i Täby och…

– Axel, avbröt jag. Karl-Bertil Jonssons kreative kusin?

– Ut! röt brorsan.

Där liksom dog samtalet… Jag vet inte varför. Men så mycket kan jag säja, att om mina brorsbarn är kreativa så är det fortfarande ingenting mot all den uppfinningsrikedom som mina egna små ättelägg har lyckats överraska med genom åren.

Därför lämnade jag också bilen utan alltför stora protester när jag blev ombedd att göra det.

Brorsan vevade ner sidorutan och ropade efter mej när jag vandrade modstulen tillbaka över bildäcket.

– Var ska du själv förresten vid den här arla tidpunkten på dygnet?

Jag svarade:

– Lösa ut Humla från häktet.

Vid något tillfälle i livet kommer alla barn att hata Coca-Cola

Sköna hem

En grillkväll på Ramsö kan också vara alldeles, alldeles… förskräcklig. Som den gången Charlie nästan körde ihjäl sej på fyrhjulingen och vi möttes av en ambulanshelikopter som gick ner i vassen. Jag har fortfarande, flera år senare, svårt för ljudet av en helikopter.

Gott och blandat på familjen Dahl- / Baumgartens brygga

Igår var det dock bara trevligt, även om stämningen periodvis kändes lite hotfull. Jag vet inte säkert, men någonting säjer mej att Loffe och Nicola har kroknat på hålögda ungdomar och deras dekadenta livsstil.

Jag tog mej en tur genom huset och kunde själv konstatera att där drev omkring ett antal, för mej (och kanske även för Loffe) okända existenser som ingen underskred längden av 2,3 meter och som halsade ohemula mängder Coca Cola under det att livet långsamt passerade förbi. Jag bad om att få låna toaletten.

Jag vet inte säkert här heller, men någonting säjer mej att dessa existenser även utnyttjar husets faciliteter på ett för ändamålet oacceptabelt sätt. Jag gick ut i solskenet igen. På vägen passerade jag Loffes gitarrsamling. Där satt ingen lapp. Ännu… Att han har hängt dom högt betyder ingenting. Ingenting!

Jag passade faktiskt på att fotografera familjens tvätthög, som inte alls var särskilt olik den jag själv brottas med här ombord just nu. Jag ska fråga Loffe och Nicola om jag kan få publicera den bilden här på min blogg, för jag tyckte att den var riktigt intressant. Det såg ut som att det LÅG någon inuti tvätten.


Harlem på Ramsö

Annars är det här, i Harlem, som man brukar hitta dom största artisterna. Eller bakom pianot.

The piano has been drinking

Jag vet inte hur många kvällar, nätter, tidiga morgnar och dagar man har hängt i Harlem och bara njutit av musiken. Loffe är en riktigt styv gitarrist och har en massa musikaliska vänner. Huruvida Radar spelar ett enda instrument har jag inte en ANING om trots att vi har känt varandra hela livet. Mitt intryck är att Radar har fullt upp med att överleva. Speciellt som han en gång faktiskt försökte krypa ner till Wilmer i hundkorgen.

Radar och Loffe

Nicola lämnade oss ganska tidigt och försvann med Captain Sig, men Monica tog köket i besittning och kokade en chokladsås som kan vara den godaste jag har smakat någonsin. På riktigt… Jag BLEV rörd till tårar.

På riktigt…

Nu får det vara slut med mina obskyra bildreportage på en tid. Jag ska skriva manus och hänga tvätt. Och kanske, kanske bjuda det där Ramsödrägget på middag i helgen. Huruvida dom ”udda existenserna” också medföljer vid ett sådant tillfälle återstår att se. Och vad man ska skriva på sin egen lapp vet jag inte heller. Kanske: ”Rök inte i maskinrummet för då smäller det!”

Skitiga Duken i Waxholm

Beställ här
38:-

Läs Familjelyckan och möt alla de karaktärer som dyker upp i nästa års svenska storfilm Kronjuvelerna. Missa inte heller den helt fristående fortsättningen, Det stora svenska vemodet.

För regi står Ella Lemhagen som även har varit med och skrivit filmmanus på min originalberättelse.

Produktionen, som är ett samarbete mellan Filmlance och SVT kommer också att sändas som TV-serie i tre timslånga avsnitt med start nästa jul.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

Jag har alltid älskat att laga mat. Jag minns hur brorsan och jag kunde stå hemma i köket som barn och hitta på fantastiska rätter av de (mycket udda) ingredienser som fanns i kylskåpet. Vi tilläts verkligen att skapa, att blanda och smaksätta precis som vi ville. Och söte Jesus som vi experimenterade.

Vi kunde trolla fram en festmåltid av en halvdöd höna, ett paket koncentrerad apelsinjuice och en slokande benjaminfikus. Jag skojar inte… Vi gjorde det!

Brorsan blev kock på Waxholms Hotell sen… Jag blev bara skribent. Och aldrig hade jag tänkt att skriva om mat. Men ibland gör jag det i alla fall.

Det kan vara för att jag har ätit någonting sällsynt gott, som på resturang Hjerta helt nyligen, eller för att Kråke har bjudit på en fantastisk soppa tillagad av de enklaste ingredienser. För att personalen på Torget är så satans snygga eller för att köttet på Svartsö Krog är obetalbart. Men aldrig någonsin tidigare har jag skrivit om mat för att den är oätlig.

Vill alla champinjoner i maten räcka upp en hand?

Porto Bello i Waxholm – 112:-/port.
(0,25 öre / hekto i producentledet – uppdukat och serverat hemma.)

Vi är en familj som lever under lite odd (ovanliga) omständigheter. Vi bor på flera platser, käkar på underliga tider och har take home som den yttersta räddningen när ingenting annat går att ordna.

Dyrt är det alltid, ibland har det fått kosta mer än vad det har varit värt. Som den gången jag caterade hem pannkakor åt ungarna för trettiofem spänn styck. Men hey, pankisarna var förstklassiga och ungarna skitglada. Värre är det när käket är oätligt och kostar flera hundra kronor. Då blir jag fan, sur.

Som idag – och detta är mitt sorgliga vittnesmål om en av de sämsta (den sämsta) matupplevelsen jag har haft i hela mitt liv. Och, återigen, jag är sannerligen ingen kräsen person. Jag äter ALLT som går att identifiera som människoföda. Jag har till och med knaprat betfor vid något tillfälle, och det är hästmat.

Nu hade vi beställt pasta med biff och champinjoner i gräddsås (snaskigt, jag vet) från Resturang Porto Bello i Waxholm. Vilken jävla turistfälla. Dont go there!

Nisses låda toppad med en vältuggad köttbit
(Som hon dock valde att inte svälja.)

Det vi sedan lade upp på tallrikarna var så deprimerande att Nisse började gråta och jag gick in för att ringa, kanske mitt första samtal på hela sommaren.

– Det här är den värsta skit jag har fått från en etablerad krog i hela mitt liv, berättade jag i sansad ton för hovmästaren. Det saknas ingredienser, köttet är oätligt och pastan är av sorten, jävla Eldorado. Och det har vi pröjsat 360 spänn för!

– Här är alla våra gäster fullt nöjda, förklarade hovmästaren för mej.

– Om era gäster är fullt nöjda i matsalen beror det enbart på att de är onyktra eller svårt sjösjuka efter en lång båtresa och tänker spy i alla fall, svarade jag. Här är ingen nöjd. Här gråter barnen!

– Då måste du låta någon annan smaka på maten, sa hovmästaren.

– Det finns ingen annan här, sa jag. Hunden vägrade öppna munnen när vi försökte.

– Då gör vi så här, fortsatte den alltigenom genomtrevlige hovmästaren. I morgon kommer du hit till krogen och så ska Zoran bjuda dej på en toppenmiddag. Han kommer att bevisa vilken suverän krog Porto Bello är.

Nu måste jag be er bloggläsare, scrolla uppåt och titta på bilderna igen. Skulle jag göra om detta under några omständigheter? Ens om det var gratis? Är jag självdestruktiv? Nej!

– Kolla här, svarade jag. Jag är inte ett DUGG intresserad av att få mat två dagar senare… Jag är intresserad av att få bra mat när jag beställer den. Och framförallt – när jag BETALAR för den.

Se det som ett dåligt ligg. Vilken man ursäktar sej med kommentaren; ”Kan du komma tillbaka imorgon? Då har jag Zoran här!”

Jag har faktiskt aldrig, någonsin skickat ut käket i köket igen eller, som nu, ringt upp haket för att framföra mitt stora missnöje. Däremot har jag vid några få tillfällen kontaktat restaurangen i efterhand och sagt:

– Vad bra det här blev!

– Tusen tack för de extra tillbehören!

– Vilken fin sallad!

Jag missar inte sånt. Jag ser när någon har ansträngt sej lite extra, eller faktiskt ansträngt sej alls. Jag är glad när någon anstränger sej över huvud taget. Men på den fina italienska krogen i hamnen, vill man ingen människa väl. Inget djur heller.

Som ett rent experiment försökte vi kasta krubbet åt fiskmåsarna. Dom tittade hatiskt på oss och girade 180 grader nordvart. Synd att man inte kunde följa efter. Måsarna vet, det är jag övertygad om. Dom VET var man ska äta, och det är inte på Porto Bello i Waxholm!

Folk och rövare på Rindö Krog

Låt oss fastslå en sak med detsamma. Alla är förbannade! Det känns tryggt att veta, lite som en garanti för att ingenting är förändrat. Alla är fortfarande förbannade – främst på mej!

Egentligen började det redan i onsdags, alltså jag borde förstått redan i onsdags att någonting lurt var i görningen. Jag skulle gå in på Apoteket. Vi skulle ha ett paket plåster. Skutskepparn väntade utanför. När jag var klar med mitt inköp frågar han mej med ett ansträngt leende:

– Säj mej vad… exakt v-a-d ur Apotekets sortiment kostar fyra hundra fyrtiofem spänn?

Jag vet inte riktigt vad som hände. Om vi kvinnor över trettiofem bär på en tidsinställd klimakterie-raket och den är programerad för att brinna av vid en specifik tidpunkt i livet. Till exempel när man kommer ut från Apoteket och den medhavda Skutskepparn kommenterar kassakvittot. Jag vill inte påstå att mitt svar varken var särskilt nyanserat, eller ens logiskt. Det som förvånade mej mest var att Skutisen inte gick till motattack. Speciellt med tanke på att det var hans betalkort.

Jag borde anat i oråd redan i onsdags.

I bilen på väg hem sedan kände jag mej lycklig. Det händer inte så ofta. Skutskepparn hade gjort rätt. Han hade äntligen – efter dryga tjugo år – lärt sej någonting. Man ifrågasätter inte ett kassakvitto. Man ifrågasätter ingenting över huvud taget. Man betalar och kniper käft. Det är vad man gör. Om man är Skutskeppare. I Sverige. I dag.

Vi fick några fina dagar tillsammans. På torsdagen ringde brorsan (att han aldrig ger upp).

– Hänger ni med upp till Jonny och Annika på lördag? frågade han.

Jonny och Annika har precis tagit över krogen här på ön. Det är ett trevligt par som vi tycker väldigt mycket om.

– Ja, sa jag. Det är inte omöjligt. Vilka blir det?

– Nej, men det blir bara vi, sa brorsan. Det är lugnt!

”Lugnt” passade mej bra. Jag hade jobbat med att isolera väggarna i köket hela veckan och hade träull över precis hela kroppen. Dom sista dagarna hjälpte Uffe på Bogserbåten Hubbe till, men klådan har jag kvar fortfarande kan jag tala om.

När lördagen kom ringde jag till min gamla barndomsvän Malou och sa.

– Ska du med upp på ön och käka?

Malou är inte heller mycket av en festprisse därför försäkrade jag henne med brorsans emfas:

– Det blir lugnt, du behöver inte klä upp dej alls. Vi är bara ett par stycken och jag menar, Rindö… Herregud. Vem behöver göra sej till?

– Jag ska fundera på det, svarade Malou. Vi får se om jag dyker upp.

Alla var där!

Strax före klockan sex på kvällen drog jag en tjock stickad tröja över huvudet (samma som jag hade isolerat i hela veckan), tryckte ner en keps med färgfläckar på huvudet och stack fötterna i ett par bekväma gymnastikskor. Nalle var snäll och hämtade oss med bilen. Vi parkerade utanför krogen och steg in i lokalen. Plötsligt förstod jag absolut ingenting. Hela matsalen var fylld av bekanta ansikten. Det var inte bara det att dom var bekanta – det var i princip bara min familj och närmaste vänner. Till och med min lilla Guddotter Ebba var där!

Nu ska man ha klart för sej att jag har en familj som till antalet inte är mycket mindre än en Colombiansk koakinklan och till kynnelaget blott snäppet mildare än ett Kaukasiskt bröllopssällskap. Jag vet att där fanns vapen i lokalen!

En annan sak som man bör känna till om min familj. Dom älskar att hålla tal. Framför allt är det pappa. Hans tal är mer av en ensidigt hållen monolog som roar honom omåttligt och kan pågå i evigheter. Inte sällan måste han lämna bordet för att röka eller avlossa några skott mot stjärnhimlen. Brorsan tycker också hemskt mycket om att prata. Sen är det jag!

Tillsammans kan vi hålla en show på ett par, tre timmar om det vill sej riktigt illa och då kan till och med en kille som Kocken på Korsö lacka ihop och börja leka med kniven i stövelskaftet.

Alla mina döttrar var där och dom var riktigt förbannade. Någon är inte omnämnd med namn i ”Familjelyckan”, en annan har fått fel, eller ofullständigt namn utskrivet i texten, en tredje sympatiserar med den förste och en fjärde känner sej inte tillräckligt krediterad i efterordet. Jag säjer till alla författare som ens en gång överväger att skriva ett efterord – ”Dont go there!”

Men det fanns fler som var uppretade och ville ha vedergällning denna kväll. Var så säkra! Brorsan hade en hel lista med namn på människor som sökte upprättelse för sårade känslor och ekonomisk förlust. Ingen har glömt NÅGONTING och alla skyller på mej.

Steven me´Kniven hade anmält två burköl saknade från valfångaren Holmia 1989, Nalle ville ha igen sin förlorade märlspik från minsveparen Måsen, Palmeklintskan yrkade på att få ersättning för en röd gaständare som jag VET att Åke har snott med sej till Spanien, Malou påstod att jag är skyldig henne två paket Glenn och ett par seglarstövlar, Nicola krävde ersättning för en hel jävla soffgrupp som strök med i en brand på Ramsö 1994, Skutskepparn yrkade på 3,2 miljoner SEK för allmänt slitage och mentalt lidande, pappa ville bara ha pröjs för gösen som försvann 1969 men ungarna krävde alla en ny barndom samt marknadsmässigt uppräknad veckopeng gällande 936 veckor vardera utbetalad som ett egångsbelopp på varsitt konto i Schweiz.

Under tiden brorsan stod upp vid bordet och räknade upp dessa poster, såg jag hur (till mej) nära anhöriga, var framme och stack nya lappar i hans fickor. Till och med Radar ringde från Malmö och ondfor sej över högtalartelefonen. Jag gick ut till kocken i köket och såg mej omkring.

– Har du en guldkokare någonstans? frågade jag.

– Nej, sa Jonny, men jag har en pizzaugn.

– Pizza, viskade jag. Nu vet jag vad jag ska göra!

Jonny gav mej en frågande blick.

– Vad tänker du på?

Jag pekade på den glänsande eldhärden.

– Jag ska börja baka pizza!

Jonny skruvade lite olustigt på sej.

– Jag vet inte Karran, kanske om du bara kunde skapa ett nytt recept. Vi skulle kunna kalla den ”Familjelyckan”.

Jag tittade på honom med brinnande blick.

– Det är ju genialt, Jonny… Genialt!

Stolt anträdde jag krogdelen och viskade i örat på min bror.

– Jag tror det ordnar sej med pengarna. Jag ska få skapa en alldeles egen pizza på Rindö Krog. Tänk om det blir en storsäljare!

Brorsan reste sej omedelbart upp från sin plats och tillrättavisade mej med skarp ton.

– Ska du skapa en pizza för vartenda jävla boksläpp du gör. Redan i augisti nästa år kommer ”Det stora svenska vemodet”, hur har du tänkt dej att den pizzan ska se ut?

Nu klev Jonny fram och lade armarna i kors över bröstet.

– Det blir väl bara en taskigt gräddad degbotten utan pålägg.

Han spände blicken i mej.

– Vill du kanske att jag ska vrida om näsan på kunderna också för att dom ska få den rätta känslan? Är det så du tror att man driver en krog i skärgården!

Jag kände att jag höll på att bli indragen i någonting nu igen. Någonting som garanterat inte skulle skapa annat än osämja och nya skulder. Det var en sann lättnad att komma hem till hytten ombord på Falkland, även om jag nu har förstått att min enkla vrå av världen kostar i runda slängar 110.000:- / månad i hyra.

Skutskepparn tyckte också att det var skönt att komma hem.

– Det här har varit en påfrestning hela veckan, stönade han.

Jag tittade frågande på honom.

– Vad?

Skutskepparn svarade:

– Att hålla masken. Hela den här knasiga tillställningen skulle bli en överraskning och jag visste att det kunde skita sej i vilket ögonblick som helst.

Jag skrattade rått:

– Tänker du på Apoteket?

Skutskepparn föll ihop över bordet.

– Jag tänker på dygnets alla timmar, svarade han. Att hålla dej på gott humör är en balansakt som ibland tar sej bisarra uttryck. Hade jag ställt en enda följdfråga om kassakvittot hade du varit sur i en månad efteråt och aldrig under några omständigheter gått ut på krogen.

– Ge hit mitt kort kärringjävel!

Nej då, det sa han inte. Men han tänkte – det såg jag alldeles tydligt på honom. Jag hoppas att Familjelyckan kommer att sälja bra. Både boken och pizzan!