Karl-Bertil Jonssons kreative kusin

Klockan var inte mycket mer än nio på morgonen när vi körde ombord på vägfärjan.

– Titta, där står ju brorsans gamla Land Rover, sa jag och pekade ut genom fönstret.

– Jag tror att han bor här nu, svarade Skutskepparn.

Vi klev ur bilen och knackade på Loffes immiga vindruta.

– Har du turat hela natten? frågade jag försiktigt och klev in i baksätet.

– Nej då, svarade brorsan, jag bor fortfarande hemma, men inte Axel.

– Axel! utbrast jag och hävde mej fram mellan sätena. Vet du VAD Axel har gjort?

– Jag vet, svarade brorsan och lutade pannan mot ratten.

– Vet du ens VAR han är? hackade jag.

– Han är väl i Täby och dricker billig vodka, gissade brorsan.

Men nu veknade mitt iskalla ”fasterhjärta” (Axel är bara en liten gosse, och han skulle aldrig på sin ära dricka någon billig vodka – och absolut inte i Täby).

– Jag tror att han dricker dyrt rödvin, försökte jag släta över.

Brorsan suckade tungt.

– Ja, hur ska jag kunna veta. Han kommer hem en gång i veckan, sträcker ut handen och säjer; ”Veckopeng!”

– Ge honom bara en bag in box, föreslog jag.

– Du är verkligen på hugget i dag, suckade lillebror.

– Jag är förbannad på Axel, sa jag.

– Det är alla, sa brorsan.

Nu tittade min lilla brorsdotter, Helle, fram från passagerarsätet.

– Men vi har fått julklapparna nu, log hon. Födelsedagspresenterna också.

Det är den här historien som jag inte riktigt mäktar med att gå in på. Hur både julklappar och födelsedagspresenter, efter en lång och bitvis obegriplig odyssé, hamnade hos Bagar-Jan på konditoriet i Waxholm.

Jag orkar inte!

– Bor ni här ombord? undrade jag igen.

– Det frågade du nyss, och vi bor fortfarande på Ramsö, svarade brorsan tålmodigt.

– Vad fan gör ni i så fall på Rindö klockan nio på morgonen? ville jag veta.

– Jag ska köra Helle och hennes kamrater till gymnastiken, sa brorsan.

– Men du bor ju på en ö, tjatade jag.

Say no more, svarade brorsan.

– Har ni åkt sparkstötting från Ramsö till Rindö? skämtade jag och tillade småskrattande; För någon fyrhjuling har ni ju inte.

– Vi har jumpat på isflaken, väste brorsan och gav mej en kolsvart blick. Och för din information kan jag berätta att den här resan med att köra Helle och hennes kamrater till gymnastiken kommer att ta mej exakt sju timmar tur och retur. Och kliver du inte ut ur min bil omedelbart ska jag ringa till en kille i Täby och…

– Axel, avbröt jag. Karl-Bertil Jonssons kreative kusin?

– Ut! röt brorsan.

Där liksom dog samtalet… Jag vet inte varför. Men så mycket kan jag säja, att om mina brorsbarn är kreativa så är det fortfarande ingenting mot all den uppfinningsrikedom som mina egna små ättelägg har lyckats överraska med genom åren.

Därför lämnade jag också bilen utan alltför stora protester när jag blev ombedd att göra det.

Brorsan vevade ner sidorutan och ropade efter mej när jag vandrade modstulen tillbaka över bildäcket.

– Var ska du själv förresten vid den här arla tidpunkten på dygnet?

Jag svarade:

– Lösa ut Humla från häktet.

Vid något tillfälle i livet kommer alla barn att hata Coca-Cola