Gotländsk flädersaft

Förr om åren kunde jag göra fyrdubbla satser och mer … Saften gick ändå åt. I år fick jag lugna ned mig lite. Flädern ville inte riktigt leverera som förr. Kanske har man stört ”di sma undar jordi”. Det sägs ju att de bor under fläderbuskar och träd. Nåja, en rejäl sats blev det i alla fall. Så här gjorde jag.

Plockade cirka sextio (rätt så mediokra) fläderblommor.

Skivade sju onödigt dyra citroner.

Varvade alltsammans i en rostfri hink.

Kokade upp tre liter vatten och blandade med  tre kilo socker (inte klokt!)

Tillsatte 100 gram citronsyra.

Slog sockerslagen på fläderblommorna i hinken och täckte väl, innan det fick stå och dra svalt i tre dygn.

Nu klarar vi oss väl över semestern i alla fall. Men alltså en Mojito gjord på flädersaft och sin egen hemodlade mynta slår det mesta! Det håller nog även ”di sma” med om!

Flädersaft

Viola håller vakten!

En random hushållsrulle på fyra ovilliga ben

Jag måste få göra mig av med något av mitt hundhat. Detta ständigt återkommande ämne på denna försummade och stundom missvisande blogg. Att jag har hund själv (två till och med) förändrar ingenting, dem älskar jag ju. Det vill säga när jag inte hatar dem, vilket inträffar ett par hundra gånger om dagen. Jag begriper inte varför människor har hund. Det finns stora motsättningar mellan civiliserade medborgare och laglösa byrackor. Stora motsättningar!

Nyss spydde jag! På riktigt, rakt ut och våldsamt. Jag gör det när Viola möter mig i dörren med en lång, luden råttsvans hängande ut ur munnen. Då vet man … Då vet man vad hon har INUTI munnen. Och det är inte hallonbåtar kan jag berätta. Som vanligt gjorde jag misstaget att säga ”loss”. Men använd aldrig det ordet, och inte på en hund! Vad som helst kan hända. Till exempel att den spottar ut en våtraggig smågnagare med hela huvudet borttuggat och inälvorna hängande som grålila spagettitrådar ut ur bakdelen av sin f.d kropp på hallmattan.

Så vidrigt!

Men det värsta av allt … När jag kände magen vända sig ut och in och förstod att nu måste jag spy, fick jag en blick (av hunden, det lilla äcklet, Viola) som om hon inte hade sett någonting värre i hela sitt liv. Jag är övertygad om att hon inte begriper ett dyft av oss människor. Att hon betraktar oss, som mindre vetande varelser, utan förmåga att uppskatta varken god jaktlycka eller rått kött. Och när vi spyr … Då blir hon riktigt förskräckt.

Stora motsättningar

Och nu … Vad händer nu?

Jo jag sitter hulkande på övervåningen. Viola ligger i hallen och fiser.

Det är så äckligt, så obeskrivligt äckligt. Bara tanken på att dessa inälvsgaser framkallade av Klas Klättermus kadaver och odigesterat  hästskit (hon äter det också) färdas omkring i luften får mig att vilja svälja Klorin och gör att jag känner mig otäckt förenad med en mosad mus på undervåningen.

Nej, men jag fattar verkligen inte varför människor har hund. Häst är ett ”gränsdjur”, men de är i alla fall vegetarianer.

I dag mötte jag en man med en hund i närheten av Suderlivs. Den där hunden kom ikapp mig och ville sniffa på mina skor. Husse försökte kalla in jycken, men det gick sådär…

– Det är nog för att den känner av hund, sa jag.

– Har du hund? frågade han.

– Två, sa jag.

– Vilken sort? undrade han.

– Weimaraner, svarade jag.

– Åh, fy satan, sa han.

Jag skrattade till.

– Känner du till rasen?

– Hatar dem, sa han.

– Har du ens träffat någon? ville jag veta.

– Mitt ex hade fem stycken, sa han.

– Då vet du hur fina de är, sa jag.

– Jo, just det, sa han och gick vidare med sin random hushållsrulle på fyra ovilliga ben.

”Den där snubben har verkligen missat någonting”, tänkte jag. Han vet inte hur enastående fantastiska, uppfinningsrika och roliga Weimaraner kan vara.

Men det var alltså innan jag kom hem till gården igen och möttes av Viola med en lång svans hängande ut ur munnen.

Nu önskar jag mig bara en random hushållsrulle på fyra ovilliga ben.

Tre ben är helt okej, två vore fantastiskt!

Läs mer om mitt hundhat här

 

Strupgråt och surskäll

Den natt som här har passerat, kan eventuellt komma att gå till historien som det värsta man har tvingats genomlida av strupgråt och surskäll.

Alltså, människor borde inte hålla på med hundar över huvud taget. Detta har alltid varit min fasta övertygelse. Hundar hänger i stora, håriga gäng och kraschar var helst deras toviga pälsar dimper ned om aftonen, inte sällan i människornas sängar.

Jag hade för många, många år sedan en kort relation med en ”hundägare”. Det var en chock att förstå hur han delade säng med sin hund. Att de sov ihop! Detta att ha en hund i sängen, invirad i sina skira lakan, var för mig (på den tiden) så främmande att jag inte hade blivit mer förvånad om mannen hade knoppat ihop med sin gamla uppstoppade mormor (men hon stod i garderoben). Förstås!

Ja, det förhållandet tog ju slut ganska fort. Jag höll mig noga undan för hundägare i framtiden och skulle än i denna dag vara ”av päls orörd”, om det inte vore för det att jag upptäckte den här rasen, Weimaraner, som jag nu äger två stycken av. Där försvann också den sista gnuttan av värdighet i sovrummet.

En Weimaraner sover i sängen, det var allt min uppfödare kunde garantera när jag köpte mitt första exemplar. ”Han kommer att sova i sängen”, sa hon för att vara exakt. Och jag tänkte i mitt stilla sinne; ”Hell NO!”. Men där fick jag fel, för inom bara några veckor låg hundvalpen i sin fulla längd (ca 1.80) utsträckt mellan huvud- och fotända. Det var riktigt mysigt, upptäckte vi att ha en hund i bingen. Men sedan kom Viola. Och nu började det bli ordentligt trångt. Det dröjde dock ytterligare en tid innan vi slutgiltigt hade fått nog av tassar och timmerstockar. Dessutom började Skutskepparn (som alltid varit lite lätt allergisk mot pälsdjur bli påverkad av djuren). Och då var det dags. Hundarna skulle ut ur sovrummet. Vilket också skedde.

På båten fungerar det ganska bra, tycker jag. Jyckarna kinesar i kabyssen och har ingen möjlighet att ta sig genom de järndörrar som avgränsar mässen från de övriga utrymmena ombord. Men här på Gotland… Söte Jesus, dessa hundar forcerar en stängd sovrumsdörr fortare än man hinner dra ett lakan över huvudet. I förrgår natt försökte jag till och med stämpa upp handtaget från insidan med en rustik karmstol. Vaknade jag inte ändå mitt i natten av att Viola låg utsträckt tvärs över sängen? I går natt tog jag till än mer drastiska metoder och gjorde så att ingenting skulle kunna flytta karmstolen minsta millimeter (det här är sjukt, jag vet), och det var då gråten började.

Nu skulle vi få höra på strupgråt och surskäll, inte bara en timme, och inte två heller, icke tre, men låt oss säga dryga fyra timmar. O-av-fucking-brutet!

Det finns en risk att hela södra Gotland har fått lyssna till samma sak. Det kan vara så att någon har satt ett spett i marken och avskilt Sudret från den övriga ön. Och i så fall kan vi vara på väg mot Storbritannien nu.

Till slut fick Skutisen nog. Han hade en tidig morgonfärja att passa och skulle kliva upp redan klockan fem. Hundarna åkte ned på undervåningen och in i köket. Men det var ett misstag kan jag berätta, för då började de övergivet yla i kapp med varandra. Den ena mer övergiven än de andra. Båda två i upplösningstillstånd av ensamhet och längtan efter en uppvärmd Tempurmadrass.

Nej, jag vet verkligen inte varför människor har hund. Jag förstod det inte då (för länge sedan), och jag förstår det inte nu heller. Med undantag för Wilmer och Viola. De är inte som andra hundar, de är mer som människor. Sinnessjuka människor, håriga människor, pårökta och vanvettiga människor. Och allt man innerst inne vill, är att ha dem i sängen.

Skutskepparn har åkt nu. Kanske, kanske att jag ikväll ställer sovrumsdörren lite på glänt.

.

Vanvettiga människor

Sickan och Selma

När jag lägger upp en massa nördiga bilder på hundarna, måste man veta att jag inte är en särskilt hundintresserad person. Jag är intresserad av Wilmer och Viola, samt den ras de härstammar ur, Weimaraner. Jag älskar deras humor, deras oändliga energi och stora integritet. Hade dessa egenskaper endast åtfunnits hos strävhåriga gammelgäddor, hade jag ägt två strävhåriga gammelgäddor. Men då hade de förstås inte hetat Wilmer och Viola, utan Sickan och Selma.

Varför jag skriver så mycket om hundarna är alltså inte för att arten intresserar mig speciellt mycket, utan enbart rasen. Jag kan stöta på någon enstaka byracka i förskingringen som är soft, men de allra flesta är bara fula och luktar illa. Dolly är dock söt (Chihuahuan som är i Washington och vänder då och då). Däremot luktar hon inget vidare.

Nej, jag skulle precis som alla andra vilja driva en sober inredningsblogg. Men det är svårt, det är svårt när två taggade jakthundar plötsligt välter matsalsbordet eller hoppar upp och sätter sig i fönsterkarmen.

Dessutom är jag oerhört känslig för allt som är modernt, matchat och symmetriskt arrangerat. Jag gillar prylar med ett privatliv, såna som har någonting att berätta, och inte stannar kvar där man ställer dem. Ofta måste jag ”lära känna” en möbel eller lampa innan den får flytta in.

Till exempel hittade vi i den gamla flygeln en kökssoffa (eller, det kanske till och med var en finsoffa i något rum för hundra år sedan). Eftersom jag verkligen avskyr stoppade möbler, var det inte tal om att den skulle få komma in i huset. Men så enades vi om att i alla fall göra den i ordning åt hundarna att ligga på.

I ett första steg fick soffan ”titta in” på besök. Efter tjugo minuter hade jag fått nog och bad Humla och Skutskepparn att bära ut den igen. Men det orkade de inte så soffan blev kvar. Till slut släpade jag själv in den i ett förråd och stängde dörren.

Efter ytterligare en tid, började vi hälsa försiktigt på varandra. Jag dammsög stoppningen ordentligt och satte mig på prov i den några gånger. Den var riktigt jävla obekväm.

Man skulle kunna måla upp den, tänkte jag. Kanske lägga på någon vaddering och byta tyg. Så sakteliga började soffan bli en riktig familjemedlem. Den fick flytta in i köket. Först långt borta vid en vägg, sedan närmare järnspisen. Och nu står den vid matbordet.

Men jag sitter inte i den, det gör jag fan inte. Där sitter Sickan och Semla.

.

 

Dagens hjältehund

Det är inte lätt med Wilmer. Han har en kärv attityd med nerver som ligger lindade som dammsugarslangar runt kroppen. Ingen kan som han flyga i luften och riva en hel matsalsmöbel för det att någon knackar på dörren. Detta med hans ”vakt” och ”ängsliga sinne” är någonting som vi ständigt jobbar med. Men där finns en punkt i pälsen som inte går att rå på, och som faktiskt kanske inte heller ska jobbas bort helt och hållet. För övrigt är han oerhört tillgiven och vill alltid vara så nära som möjligt. I många år fick han sova vid vår fotända, men så fick Skutskepparn astma och Wilmer blev förvisad till köket.

Snart visade det sig att Wilmer verkligen avskyr rök. Han blir jätterädd och gör allt för att fly när ugnsvärmen stiger i temperatur. Detta skapar en del problem hos en husmor som mer än gärna bränner vid en gryta och glömmer plattorna på. Därför blev allting så mycket lättare här på Gotland där han har ett helt hus att vistas i. Sovrummet är den enda plats varken han eller Viola får vara.

Så i går kväll när jag skulle laga mat på vedspisen (som är mycket roligare än el-spisen eftersom alla plattorna alltid är på) hände den gamla klassikern att soppan kokade över (nåja, det var en gryta). Då jag som vanligt vid matlagning befann mig på ett annat våningsplan vid tidpunkten för rökutvecklingen märkte jag ingenting. Men Wilmer kom galopperandes uppför trapporna, ställde sig utanför sovrumsdörren och började skälla på ett märkligt, ihållande sätt. Jag öppnade dörren och såg att nästan hela huset låg i dimma.

Nu var det visserligen ingen fara, men så likt honom att komma och berätta.

.

Wilmer t.h

.

Men i morse blev det värre. Skutisen har varit förkyld en tid och haft problem med luftrören. Trots det klev han upp tidigt (som vanligt) och tog ut hundarna på en tur runt gården. Jag hörde när de gick ut, men somnade snart om. Så, plötsligt vaknade jag av att Wilmer stod utanför sovrumsdörren och skällde ännu mer ihärdigt än kvällen innan. Eftersom jag visste, att ingen gryta stod på spisen och allt var lugnt i övrigt, avvaktade jag en stund med att kliva upp. Men Wilmer, som annars aldrig viker från Skutskepparns sida, stod kvar utanför sovrumsdörren och skällde allt skarpare.

Jag klev upp och märkte genast att han ville ha mig med nedför trappan. Sömndrucket följde jag efter, och plötsligt såg jag. Skutisen halvlåg i badrummet och kämpade med ett ordentligt astmaanfall. Under, över alla under lyckades jag hitta hans medicin och efter några rejäla inandningar blev han bättre.

Och detta tackar vi Wilmer för. Dagens hjältehund!

 

Vem i helvete är det som slickar på mitt ben?

och då händer det att någon skriver ett mejl eller gör ett inlägg och efterfrågar någon speciell krönika som tidigare har varit publicerad i Tidningen Hästfocus. Jag vet att det inte är så lätt att hitta mina krönikor här, men vi jobbar med en förbättring av hemsidan så att den ska bli mer lättnavigerad i framtiden. Så länge, och på begäran, publicerar jag en gammal rysare i repris.

 

 

Skrubba lille Brummelman
C. Dahl

 

”Det är när man står med hela underarmen uppkörd i den outgrundliga del av hästen som kallas för skapet, och ut i vilken vallacken förvarar själva Televinken, som dom riktigt förtroliga samtalen kommer till stånd. Ni vet såna där djupa mor / dotter samtal vars syfte är att sprida livets kunskaper vidare till dom efterkommande generationerna.

Vi hade dragit på det länge nog nu. Med sex vallacker i hagen och en dagstemperatur motsvarande värmen i Bolivias inland, måste det till slut ske. Flugorna slog allt tätare lovar kring dom känsliga kroppsöppningarna och en förbipasserande besökare i stallet (jag tror att han kom från Mosebacke) utbrast förfärat:

– Fy satan, tvättar dom sej aldrig mellan benen?

Jag skyndade mej att lägga händerna över fjortonåringens öron och artikulerade ljudlöst till svar.

– Nej nej nej, det gör vi.

 

Detta var en lögn med modifikation. Det var längesen vi ställde upp vallackerna på led och rengjorde deras åldrande genitalier. Nu skulle vi snart vara inne i rötmånaden augusti och extra åtgärder gällande hygien och sårvård måste vidtas. Det var helt enkelt dags att skrubba lille Brummelman!

Jag serverade mitt beslut till middagen samma dag.

– Imorgon, sa jag med dramatiskt darrande röst, imorgon ska vi ta in alla hästarna från betet och rengöra deras skaaap.

Alla döttrarna plockade hastigt ihop sina saker och flyttade hemifrån med omedelbar verkan. Den enda som blev kvar var fjortonåringen. Hon grät högt:

– Du kan inte göra så här mot mej, jag kan bli morbid!

Jag suckade djupt och svarade trött:

– Frigid heter det, kom ihåg det den dag du känner av symtomerna. Det heter frigid, inte morbid.

 

Natten som följde var fylld av vanmakt och vånda. Mannen snarkade sorglöst vid min sida och hunden sov sött vid fotändan. Men jag vred mig i lakansväven. Det var inte svårt att frammana bilden av sex långa, lortiga slapptaskar framför ögonen och det var annat än vad Snövit såg framför sej när hon gick till kojs i skogstorpet.

Jag slumrade oroligt i ett par timmar. Gryningsdimmorna dansade spöklikt utanför fönstret och snart skulle morgonen randas. Plötsligt stördes min ångestladdade sömn av ett konstigt ljud. Jag kan inte beskriva det som annat än, gåtfullt, men därtill bidrog en promiskuös krampaktig reflexrörelse att bringa klarhet i den mystifika situationen.

Det var hunden. Min vilda, vackra Weimaraner som aldrig någonsin skulle få sova i sängen, och som punktligt kryper upp i fotändan varje kväll. Nu låg han med vitt uppspärrade ögon och ryggraden krökt liksom en räka. Benen pekade rakt ut över sänggaveln och kroppen riste som i dödsryckningar. Om Snövit hade fått se detta, skulle hon förmodligen gå och skjuta sej ett skott för pannan. Hunden hade helribba, ståfräs, praktstånd!

Jag satte mig upp i sängen och skrek rakt ut av skräck.

– Ta ut honom!

Mannen vaknade i panik.

– Varför skriker du för? skrek han.

Jag pekade maniskt framför mig och skrek igen:

– Ser du inte?

Mannen skrek tillbaka:

– Hur skulle jag kunna se någonting, jag sover ju!

Jag slängde mig ur sängen och slog upp ytterdörren:

– Ta ut honom bara!

Mannen snurrade runt och ramlade ner på golvet med en hård duns. Han kom snabbt på benen och försökte lyfta den stela jakthunden över tröskeln. Det var en obeskrivlig syn. Två karlar i total psykologisk låsning. Jycken i kramp och mannen i kalsonger.

– Var ska jag göra av honom? skrek den sistnämnde förtvivlat.

Jag slog händerna för ansiktet och skrek till svar:

– Släng ut honom i snön bara!

Mannen skrek tillbaka:

– Det är ju sommar för fan!

Jag skrek i dörrglipan:

– Lägg honom i frysboxen då, ta ut honom i skogen, gör vad du vill!

Så låste jag hastigt dörren från insidan och spanade försiktigt bakom sovrumsgardinen. Faran var över. Plötsligt uppstod en märklig stillhet. Jag kunde höra fåglarna sjunga i träden och mannen som skrek avlägset från skogsbrynet:

– Varför gör jag det här? Svara mig, jag har glömt allting. Vad är klockan, var är jag på väg, och vem i helvete är det som slickar på mitt ben!

Jag drog ner persiennerna och satte mig snyftande på sängkanten. Det var ingen idé att somna om nu. Solen var redan på väg upp och snart skulle vi sätta igång med hästarna. Jag torkade mina tårar och slog på teven. Ännu hade inga sändningar börjat, men en morgonpigg radiopratare kvittrade hurtigt i etern. Hon sa;

– Har du också haft en förfärlig morgon? Ring in och berätta – du kan vinna ett pris!

 

Vem i helvete är det som slickar på mitt ben?

 

Hästarna stod uppradade på stallbacken. Solen stekte från en klarblå himmel och flugorna surrade högt i luften. Nu skulle det ske!

Fjortonåringen klev ut från stallkammaren rustad till tänderna inför uppdraget. Hon vaggade blint över stallbacken med en stor sydväst på huvudet, cyklop för ansiktet och snorkel i munnen. Jag hörde henne klaga andtäppt:

– Jag klarar inte av det här, mina nerver mäktar inte med. Det är bara för äckligt!

Jag drog på mig ett par långa diskhandskar och svarade med skälvande röst:

– Lyssna nu mitt barn, ska jag berätta någonting riktigt äckligt för dig.

Jag såg hur den unga damen kvicknade till och hur öronen plötsligt blev stora som gamla vinylplattor.

– Ja ja, får jag höra!

Jag doppade en löddrande svamp i tvättvattnet och frågade ledande:

– Har du någonsin hört sagan om Snövit?

Det kräsmagade barnet fnös föraktfullt:

– Men, kom igen nu, sluta tramsa. Du lovade att det skulle bli äckligt!

Jag nickade beskäftigt och kände mig ungefär som Krösa-Maja på rökheroin:

–  Jo, du förstår att när Snövit fyllde fyrtio, fick hon en liten valp i present. Den lilla valpen växte snart till sej och blev en stor, ståtlig jakthund. En natt vaknade Snövit av att hunden hade gjort en ”ful gubbe”.

Jag blinkade menande med ena ögat.

– Förstår du vad jag menar? Helribba, praktstånd, ståfräs!

Den lilla tösen gav mig en vettskrämd blick och skrek:

– Nej, stopp sluta. Jag vill inte höra mer!

Jag började komma i härligt, god berättarform och tvålade in häst efter häst samtidigt som jag i detalj redogjorde för morgontimmarnas morbida innehåll. Det arma flickebarnet slängde av sej cyklopet och slet ut snorkeln ur munnen. Hon skrek ännu högre nu:

– Mamma det var det äckligaste jag har hört i hela mitt liv. Du får inte berätta sådana här saker för mig. Jag är bara en liten flicka. Jag kan bli destillerad!

Jag stönade uppgivet och korrigerade henne vänligt;

– Det heter desillusionerad. Så heter det.

Fjortonåringen kastade sydvästen ifrån sej och svarade:

– Det spelar ingen roll vad det heter. Jag har rätt till min barndom!

Sedan sprang hon till skogs. Jag muttrade tyst för mej själv:

I wouldn´t run that way…

Så flyttade jag över spannen till nästa häst och ropade efter henne:

– Ring BRIS, du kanske vinner ett pris!

 

Läs fler krönikor här

 

Wild child

Nisse kom rusande med andan i halsen.

– Viola har klättrat upp på bordet och tuggat sönder en adrenalinspruta! skrek hon.

Låt mej beskriva hur det känns när blodet fryser till is i ådrorna. Eller äsch, det har ni alla säkert upplevt av olika skäl, men förhoppningsvis inte av detta.

Alltså, jag ÄR pjoskig när det kommer till hundarna. Dom är så försvarslösa och kan omöjligtvis känna till vad som är livsfarligt att göra (mer än instinktivt – och det sätter sina begränsningar kan jag försäkra). Därför sitter det också en grind mellan rummen där hundarna får vistas om de någon gång är ensamma och de intilliggande utrymmena, där förutom alla motorreglage (för den som skulle vilja ta båten och lämna landet) även adrenalinet finns (vilket kan behövas i förekommande fall).

Men inte nog med det.

Sprutorna ligger ordentligt undanstuvade i en hylla ovanför matbordet. Dock inte längre bort än att man snabbt kan få tag i dem om någon skulle reagera på en sådan sak som, ”kan innehålla spår av hasselnöt” i en otippad balsamvinäger och därefter bli svårt allergisk.

Vi har såna personer ombord, SVÅRT allergiska. Såna som plötsligt lägger upp vitögonen och jävla dör om man inte skakar fram en Epipen tillräckligt fort.

Men nu hade Viola fått tråkigt i sin ensamhet med Wilmer.

Vad att göra?

Man forcerar en grind, klättrar upp på matbordet, fortsätter upp på väggen och kollar om det finns något riktigt jävla farligt att förhöja stämningen med. Adrenalin, till exempel. Det är kul på tisdagar!

Detta var vad Nisse fann på golvet en halvtimma senare. Observera att till och med nålen är krokig (nedre vänstra hörnet).

Ny tävling
(Identifiera sjökortsområdet.)

Hade det funnits en motsvarighet till Dr House inom veterinärvården skulle han / hon kunnat få sitt lystmäte tillfredsställt denna eftermiddag. För nu fick även jag panik.

– Pulsen, pulsen! skrek jag. Vart fan sitter pulsen på en hund?

– Tänk ”Häst”, svarade Nisse med stirrande ögon.

(Seriöst, jag vet exakt på vilken punkt man skjuter ett rådjur i bröstet, men i den här situationen hade jag accepterat att pulsen satt i svanstippen om jag hade sluppit leta efter den. Och en sak till – jag skjuter inte djur. Jag försöker rädda dem…)

Viola trodde hur som helst att det var en ny rolig lek vi höll på med, och blev alldeles vild av glädje.

– Det är adrenalinet, flämtade jag av ansträngningen att hålla fast henne. Hon är hög på adrenalin!

Under hela tiden vi brottades med Viola låg Wilmer alldeles stilla och tittade förundrat på oss.

– Har du hittat själva nålen? frågade jag Nisse.

– Den kan ju sitta var som helst med den fjädern (se bild), svarade Nisse.

Jag tror att hon (Nisse), och jag drabbades av samma tanke ungefär samtidigt.

– Tänk om Viola har skjutit sprutan i Wilmer? skrek jag. Och så ligger han här och dör medan vi åker till veterinären med Viola.

– Ring Doktor House! skrek Nisse.

Vi ringde till Arninge Veterinärklinik. Jag tror aldrig att de hade hört på maken. En lång stund blev det alldeles tyst i luren.

– Vad sa du att hon hade gjort…? frågade veterinären stilla.

Jag fick berätta och berätta om nötallergiker och utlösningsmekanismer. Den jävla nålen hade kunnat sitta i pälsen på vem som helst. Men till slut hittade Nisse alla delarna på golvet.

Vi fick hålla hundarna under observation några timmar, men behövde inte göra någon akut utryckning.

Wild child

I bland tänker jag på alla valpägare, eller hundägare över huvud taget, som inte vidtar några säkerhetsarrangemang alls i sina hem. Det finns hundar som bor på gatorna, som rotar i soptunnor och balanserar på hustak. Inte fan händer det någonting där.

Men här där det sitter galler och grindar, luckor och lock, spärrar och sprintar. Här blir man helt enkelt tvungen att skjuta i sej en adrenalinspruta på eget bevåg för att det ska hända någonting.

Inte kul, Viola.

Inte kul!

Hundvakten

Alla borde ha en virtuell hund att gå ut med klockan sex på morgonen i månaden maj. Även om det känns på gränsen till övermäktigt att göra det med en taggad jakthund.

Wilmer har en helt underbar approach till sin ”miserabla livssituation”. Han försöker verkligen utföra sitt jobb efter absolut bästa förmåga och anstränger sej till det yttersta för att betrakta oss innerstadsbor som riktiga jägare. Egentligen tycker han att vi allesammans är en bunch av dom mest misslyckade jävla fångstmän han någonsin har stött på. Men han går på nattslagen, han får koltrasten på vingarna och sätter lätt skräck i en såsig uteliggare. Dock är han INTE särskilt imponerad över dessa jaktmarker livet har placerat honom i.

Kanske är Nisse den som framstår som ”mest begriplig” i sina avsikter med hunden. Nisse är nämligen inte alls speciellt förtjust i Wilmer. Hennes kärlek sträcker sej till att daska till honom på baken (hårt) när dom någon gång passerar varandra. Hon tycker om att bada honom. Allt sånt som han HATAR att göra, och som innebär en form av naturlig förnedring. Intellektuell befinner dom sej på ganska jämställd nivå.

I går höll hon (Nisse) dock på att hamna riktigt i klistret när det upptäcktes att Wilmer var försvunnen. Det var jag som saknade honom först. Hur jag än letade hittade jag inte hunden. Helt upprörd ringde jag till B och anklagade honom för ”dognapping” och han ringde till H som ringde till F som ringde till mej. Och så var HELA cirkusen igång!

Att även Nisse var borta var det just ingen som hade några synpunkter på, utan fick passera som en helt ordinär ”rymning”. Men HUNDEN befann sej i stora fara förstod vi och nu återstod inte annat än att ringa till Kustbevakningen!

– Jag ÄR på Kustbevakningen, sa B.

– Jag ÄR på krogen, sa H.

– Jag ÄR på jobbet, sa F.

– Vänta, jag ser nåt genom fönstret, sa jag.

Wilmer valp och Philippa

Det var Nisse som kom traskande över parkeringen, och i sin hand höll hon ett hundkoppel med Wilmer. Jag slängde mej ut genom dörren och vrålade åt henne:

– VAD HAR DU GJORT?!

Nisse såg minst sagt chockad ut och svarade försiktigt:

– Eh… gått ut med hunden.

Jag andades stötvis:

– GÖR ALDRIG MER OM DET!

Så tog jag hundkopplet ifrån henne och grät tyst i det loppiga nackhåret (Wilmers). Alla telefoner ringde samtidigt och alla skrek i munnen på varandra:

– Är han DÖD?! Är han ÖVERKÖRD?! Har han DRUNKNAT?!

– Det var, bara Nisse, hulkad jag. Det var NISSE-FAN som hade tagit ut honom på en promenad.

Nu är alla SVINFÖRBANNADE på Nisse som har försatt oss i denna obehagliga känslostorm. Även ett par gubbar på Kustbevakningen är förbannade eftersom B hotade med att lämna båten och gå och skjuta sej om inte hunden kom fram igen.

Nisse och Wilmer sitter mest och tittar konstigt på varandra. Som om ingen av dom begriper ett dyft av vad människor egentligen håller på med. Ibland smäller dom till varandra också. Det verkar göra dom gott.

I morse tog jag i alla fall ut hunden själv. Klockan hade ännu inte slagit sex och solen glittrade redan i Nybrovikens vatten. Wilmer försökte stöta upp ett gammalt tompaket från Mc Donalds som låg och darrade i en buske, och jag snubblade över en borttappad sko lagad med silvertejp.

Det var på det hela taget en mycket misslyckad jakt. Men det var vackert, riktigt, riktigt vackert!

Dolly Dahl is in da building

Freja ska skaffa valp, alltså den är redan född och betald. Den är praktiskt taget in da building. Jycken ser ut som ett pimpat marsvin och kostar som en exklusiv Louis Vuittounväska ungefär. Och då är vi uppe i summor om 15.000 pistoler.

Det är så j-a sjukt… Den är ju, om man ser krasst på saken, helt oduglig. Detta kan jag, i något tillstånd, även ha upplyst Freja om.

– Vad ska du ha den till? har jag troligtvis frågat. Den kan inte driva får, inte kasta ett lasso, inte ens öppna en konservburk.

Och Freja bör ha svarat:

– Det är väl för fan ingen cowboy jag har köpt. Jag ska framställa oxytocin med den!

Det jag är rädd för, är att Wilmer ska äta upp valpen. Så mycket oxytocin på en och samma gång vet jag inte om han överlever. Det blir under alla omständigheter den dyraste biff han har slukat någonsin. Och det tycker inte ens jag är okey. Då kan man ju likaväl skänka pengarna till Haiti. Detta har jag ännu inte sagt till Freja (tror jag) men dagen är heller inte slut.

Den har förresten ett namn också. Dolly… Dolly Dahl!

Jag är känslig för namn. Namnet avgör ALLT. Det är ett trauma jag har utvecklat efter att vara född under en psykedelisk tidsperiod när man helt utan eftertanke döpte sina barn till saker som Conny och Carina. Jag vill att Dolly ska heta Barbro. Det vill ingen annan!

Dolly Dahl Goddammit!

Lillebroren ska bara skaffa en tatuering. Hund har han redan. Den är också helt meningslös. Troligtvis har jag upplyst även honom om den saken. Namnet kan vi inte ens tala om.

För att vända den här negativa texten till någonting positivt, kan jag istället berätta hur jag tycker att en hund ska se ut och vad den ska heta. Det är ju inte alldeles nödvändigt att ha en vettlös Weimaraner som heter Wilmer. Man KAN ha det, men det är inte optimalt. Jag tycker att man ska ha tre hundar, och helst Mastiffer. Dessa ska då heta Majsan, Hasse och Barbro. DET vore optimalt! Vad som hindrar mej från att ha detta är dräglet. Jag pallar inte drägel. Jag förutsätter att Dolly Dahl dräglar begränsat. Och förresten kommer hon ju faktiskt att bo hemma hos Freja, så det är väl helt i sin ordning att Freja själv väljer både ras och namn. Men en Chihuahua?!

Jag antar också att brorsan har valt tatuering efter eget kynne och sinnelag. Jag tror inte att det är hans fru som har gjort det. Men jag tycker att det blir fint. Och i ärlighetens namn tycker jag att Dolly är alldeles bedårande, även om det vore behändigt om man kunde öppna en aldrig så liten konservburk med henne. Eller kanske bara täta en liten läcka i skrovet.

Det jag alltjämt undrar är hur Wilmer kommer att ta det? Jag måste fråga mina bättre vetande hundvänner om råd. Det jag ser som en risk är att han skulle kunna uppfatta valpen som något ”småvilt”. Och då vet jag inte vilka hormoner som Freja skulle kunna utveckla, samt vem som skulle betala räkningen. Fast jag anar ju…

Nu händer det grejer på Loffe

Fuck you right back

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, samt recensioner och köplänkar.

Nu har även castingen till Kronjuvelerna satt igång. ”Kronjuvelerna” är den berättelse som ligger till grund för min debutroman Familjelyckan och som senare utvecklades till en hel trilogi.

Det är Ella Lemhagen som regisserar ”Kronjuvelerna”, och som har bearbetat mitt grovmanus så att det blir både en TV-serie och en långfilm.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

Jag vet inte om det har framgått, men jag försöker skriva ett novellfilmsmanus här. Inte Kronjuvelerna (som ju är en ”jätteproduktion” och ligger i Ellas händer nu) eller någon ytterligare roman (som kommer senare) utan bara en hederlig, 30 minuter lång, filmberättelse på uppdrag av ett produktionsbolag. Och det är inte lätt kan jag berätta!

Inte för det att jag saknar inspiration – det gör jag aldrig. Tvärtom, jag för en ständig kamp med att hålla idéerna ifrån mej. Svårigheten ligger i att det alltid händer någonting i den här familjen. Det behöver inte vara just så dramatiskt som igår (och nej, mer än så tänker jag inte berätta om den saken) men det är ALLTID någonting.

Jag har blivit en människa som verkligen uppskattar lugn och ro. Därför tycker jag så extra synd om dom där kråkorna som fick möta Wilmer i morse. Alltså, allt dom ville var ju att få göra ägg. Jag kan säja att halva ”ägg-dealen” var i hamn när denna vettvilling till jakthund dök upp i buskarna och satte fåglarna i rörelse. Självklart var han kopplad, men det hindrade honom inte alls från att återvända ut ur ”älgskogen” med hela munnen full av fjädrar.

Fuck you right back!

Nu gick det ganska bra för kråkorna trots allt. Den ene steg till väders under spektakulära former (vi snackar halvribba här), den andre linkade iväg vilt skriande och gjorde obcena gester med vingarna hela vägen in under en bryggkant.

Nu ligger Wilmer-djävulen utsträckt på sängen och luktar kråka ur näbben. Dagen är fortfarande hyfsat oförstörd och Nisse sover ännu. Allt kan hända!

P.S Nu har Nisse vaknat och ingenting är längre som förr. Jag säger – ingenting! D.S