Strupgråt och surskäll

Den natt som här har passerat, kan eventuellt komma att gå till historien som det värsta man har tvingats genomlida av strupgråt och surskäll.

Alltså, människor borde inte hålla på med hundar över huvud taget. Detta har alltid varit min fasta övertygelse. Hundar hänger i stora, håriga gäng och kraschar var helst deras toviga pälsar dimper ned om aftonen, inte sällan i människornas sängar.

Jag hade för många, många år sedan en kort relation med en ”hundägare”. Det var en chock att förstå hur han delade säng med sin hund. Att de sov ihop! Detta att ha en hund i sängen, invirad i sina skira lakan, var för mig (på den tiden) så främmande att jag inte hade blivit mer förvånad om mannen hade knoppat ihop med sin gamla uppstoppade mormor (men hon stod i garderoben). Förstås!

Ja, det förhållandet tog ju slut ganska fort. Jag höll mig noga undan för hundägare i framtiden och skulle än i denna dag vara ”av päls orörd”, om det inte vore för det att jag upptäckte den här rasen, Weimaraner, som jag nu äger två stycken av. Där försvann också den sista gnuttan av värdighet i sovrummet.

En Weimaraner sover i sängen, det var allt min uppfödare kunde garantera när jag köpte mitt första exemplar. ”Han kommer att sova i sängen”, sa hon för att vara exakt. Och jag tänkte i mitt stilla sinne; ”Hell NO!”. Men där fick jag fel, för inom bara några veckor låg hundvalpen i sin fulla längd (ca 1.80) utsträckt mellan huvud- och fotända. Det var riktigt mysigt, upptäckte vi att ha en hund i bingen. Men sedan kom Viola. Och nu började det bli ordentligt trångt. Det dröjde dock ytterligare en tid innan vi slutgiltigt hade fått nog av tassar och timmerstockar. Dessutom började Skutskepparn (som alltid varit lite lätt allergisk mot pälsdjur bli påverkad av djuren). Och då var det dags. Hundarna skulle ut ur sovrummet. Vilket också skedde.

På båten fungerar det ganska bra, tycker jag. Jyckarna kinesar i kabyssen och har ingen möjlighet att ta sig genom de järndörrar som avgränsar mässen från de övriga utrymmena ombord. Men här på Gotland… Söte Jesus, dessa hundar forcerar en stängd sovrumsdörr fortare än man hinner dra ett lakan över huvudet. I förrgår natt försökte jag till och med stämpa upp handtaget från insidan med en rustik karmstol. Vaknade jag inte ändå mitt i natten av att Viola låg utsträckt tvärs över sängen? I går natt tog jag till än mer drastiska metoder och gjorde så att ingenting skulle kunna flytta karmstolen minsta millimeter (det här är sjukt, jag vet), och det var då gråten började.

Nu skulle vi få höra på strupgråt och surskäll, inte bara en timme, och inte två heller, icke tre, men låt oss säga dryga fyra timmar. O-av-fucking-brutet!

Det finns en risk att hela södra Gotland har fått lyssna till samma sak. Det kan vara så att någon har satt ett spett i marken och avskilt Sudret från den övriga ön. Och i så fall kan vi vara på väg mot Storbritannien nu.

Till slut fick Skutisen nog. Han hade en tidig morgonfärja att passa och skulle kliva upp redan klockan fem. Hundarna åkte ned på undervåningen och in i köket. Men det var ett misstag kan jag berätta, för då började de övergivet yla i kapp med varandra. Den ena mer övergiven än de andra. Båda två i upplösningstillstånd av ensamhet och längtan efter en uppvärmd Tempurmadrass.

Nej, jag vet verkligen inte varför människor har hund. Jag förstod det inte då (för länge sedan), och jag förstår det inte nu heller. Med undantag för Wilmer och Viola. De är inte som andra hundar, de är mer som människor. Sinnessjuka människor, håriga människor, pårökta och vanvettiga människor. Och allt man innerst inne vill, är att ha dem i sängen.

Skutskepparn har åkt nu. Kanske, kanske att jag ikväll ställer sovrumsdörren lite på glänt.

.

Vanvettiga människor

Dagens hjältehund

Det är inte lätt med Wilmer. Han har en kärv attityd med nerver som ligger lindade som dammsugarslangar runt kroppen. Ingen kan som han flyga i luften och riva en hel matsalsmöbel för det att någon knackar på dörren. Detta med hans ”vakt” och ”ängsliga sinne” är någonting som vi ständigt jobbar med. Men där finns en punkt i pälsen som inte går att rå på, och som faktiskt kanske inte heller ska jobbas bort helt och hållet. För övrigt är han oerhört tillgiven och vill alltid vara så nära som möjligt. I många år fick han sova vid vår fotända, men så fick Skutskepparn astma och Wilmer blev förvisad till köket.

Snart visade det sig att Wilmer verkligen avskyr rök. Han blir jätterädd och gör allt för att fly när ugnsvärmen stiger i temperatur. Detta skapar en del problem hos en husmor som mer än gärna bränner vid en gryta och glömmer plattorna på. Därför blev allting så mycket lättare här på Gotland där han har ett helt hus att vistas i. Sovrummet är den enda plats varken han eller Viola får vara.

Så i går kväll när jag skulle laga mat på vedspisen (som är mycket roligare än el-spisen eftersom alla plattorna alltid är på) hände den gamla klassikern att soppan kokade över (nåja, det var en gryta). Då jag som vanligt vid matlagning befann mig på ett annat våningsplan vid tidpunkten för rökutvecklingen märkte jag ingenting. Men Wilmer kom galopperandes uppför trapporna, ställde sig utanför sovrumsdörren och började skälla på ett märkligt, ihållande sätt. Jag öppnade dörren och såg att nästan hela huset låg i dimma.

Nu var det visserligen ingen fara, men så likt honom att komma och berätta.

.

Wilmer t.h

.

Men i morse blev det värre. Skutisen har varit förkyld en tid och haft problem med luftrören. Trots det klev han upp tidigt (som vanligt) och tog ut hundarna på en tur runt gården. Jag hörde när de gick ut, men somnade snart om. Så, plötsligt vaknade jag av att Wilmer stod utanför sovrumsdörren och skällde ännu mer ihärdigt än kvällen innan. Eftersom jag visste, att ingen gryta stod på spisen och allt var lugnt i övrigt, avvaktade jag en stund med att kliva upp. Men Wilmer, som annars aldrig viker från Skutskepparns sida, stod kvar utanför sovrumsdörren och skällde allt skarpare.

Jag klev upp och märkte genast att han ville ha mig med nedför trappan. Sömndrucket följde jag efter, och plötsligt såg jag. Skutisen halvlåg i badrummet och kämpade med ett ordentligt astmaanfall. Under, över alla under lyckades jag hitta hans medicin och efter några rejäla inandningar blev han bättre.

Och detta tackar vi Wilmer för. Dagens hjältehund!

 

All about Viola

Känsliga besökare uppmanas att sluta läsa redan nu. Den här bloggen kommer att bli outhärdlig i framtiden. Den kommer ENBART att handla om Viola. Alla bilder kommer att föreställa Viola och jag kommer att radera alla kommentarer där det INTE står om Viola.

Nejdå, tanken är att även fortsättningsvis bedriva en blogg som i någon mån kretsar kring mitt jobb, om film och litteratur… samt mina djur. Jag vet, det är svintråkigt, men har jag någonsin haft ambitionen att vara underhållande. NO!

Men i dag ska det handla om Viola… och kanske i morgon med. Eventuellt alla därpå följande dagar också.

Weimstars Pearl af Isolda
a.k.a Viola

Två hundra mil har vi rest (totalt) för att baxa hem den här lilla pungungen. Nu är hon här, och just ingenting är sig längre likt. Det är obegripligt att jag hinner blogga över huvud taget, och kommer sig endast av att jag har byggt en valphage. Över detta är jag OUTSÄGLIGT stolt.

Skönt med golvvärme
(Så här brukar vi också ligga och värma magen på vintern.)

Min konstruktion är så fiffig att den även fungerar som skåpsluckor. Nu hade vi ju såklart hoppats att skåpsluckorna skulle vara klara vid det här laget, men det kan vi nog glömma för Uffe (snickaren) kommer BARA hit för att gulla med Viola. I dag förnekade han till och med att han hade (över huvud taget ägde) en tumstock och vägrade att ta några nya mått. Men, vad gör väl det? Vi har ju kompostgaller föffan!

Alla tre valparna
(Viola, Nisse och Wilmer)

Det är lite lustigt att Wilmer har en ”ridge”. Jag måste kolla om han har något ”långhår” i sin stamtavla. Båda föräldrarna (Yatzy och Patron) är annars korthåriga. Men Wilmer har ridge. Det är riktigt ballt faktiskt. Som en Rhodesian Ridgeback, fast på en Weimaraner. Den går dock inte över hela ryggen. Viola är långhårig som synes. Ett riktigt litet trollollon.

Låt mej bara meddela att mönstervalpen har kissat åtta gånger utomhus och bajsat två, varav den ena gången i stallet. Kliv inte i den flickor!

Och det var all about Viola för den här gången. Kom inte och säg att jag inte varnade.

Hundvakten

Alla borde ha en virtuell hund att gå ut med klockan sex på morgonen i månaden maj. Även om det känns på gränsen till övermäktigt att göra det med en taggad jakthund.

Wilmer har en helt underbar approach till sin ”miserabla livssituation”. Han försöker verkligen utföra sitt jobb efter absolut bästa förmåga och anstränger sej till det yttersta för att betrakta oss innerstadsbor som riktiga jägare. Egentligen tycker han att vi allesammans är en bunch av dom mest misslyckade jävla fångstmän han någonsin har stött på. Men han går på nattslagen, han får koltrasten på vingarna och sätter lätt skräck i en såsig uteliggare. Dock är han INTE särskilt imponerad över dessa jaktmarker livet har placerat honom i.

Kanske är Nisse den som framstår som ”mest begriplig” i sina avsikter med hunden. Nisse är nämligen inte alls speciellt förtjust i Wilmer. Hennes kärlek sträcker sej till att daska till honom på baken (hårt) när dom någon gång passerar varandra. Hon tycker om att bada honom. Allt sånt som han HATAR att göra, och som innebär en form av naturlig förnedring. Intellektuell befinner dom sej på ganska jämställd nivå.

I går höll hon (Nisse) dock på att hamna riktigt i klistret när det upptäcktes att Wilmer var försvunnen. Det var jag som saknade honom först. Hur jag än letade hittade jag inte hunden. Helt upprörd ringde jag till B och anklagade honom för ”dognapping” och han ringde till H som ringde till F som ringde till mej. Och så var HELA cirkusen igång!

Att även Nisse var borta var det just ingen som hade några synpunkter på, utan fick passera som en helt ordinär ”rymning”. Men HUNDEN befann sej i stora fara förstod vi och nu återstod inte annat än att ringa till Kustbevakningen!

– Jag ÄR på Kustbevakningen, sa B.

– Jag ÄR på krogen, sa H.

– Jag ÄR på jobbet, sa F.

– Vänta, jag ser nåt genom fönstret, sa jag.

Wilmer valp och Philippa

Det var Nisse som kom traskande över parkeringen, och i sin hand höll hon ett hundkoppel med Wilmer. Jag slängde mej ut genom dörren och vrålade åt henne:

– VAD HAR DU GJORT?!

Nisse såg minst sagt chockad ut och svarade försiktigt:

– Eh… gått ut med hunden.

Jag andades stötvis:

– GÖR ALDRIG MER OM DET!

Så tog jag hundkopplet ifrån henne och grät tyst i det loppiga nackhåret (Wilmers). Alla telefoner ringde samtidigt och alla skrek i munnen på varandra:

– Är han DÖD?! Är han ÖVERKÖRD?! Har han DRUNKNAT?!

– Det var, bara Nisse, hulkad jag. Det var NISSE-FAN som hade tagit ut honom på en promenad.

Nu är alla SVINFÖRBANNADE på Nisse som har försatt oss i denna obehagliga känslostorm. Även ett par gubbar på Kustbevakningen är förbannade eftersom B hotade med att lämna båten och gå och skjuta sej om inte hunden kom fram igen.

Nisse och Wilmer sitter mest och tittar konstigt på varandra. Som om ingen av dom begriper ett dyft av vad människor egentligen håller på med. Ibland smäller dom till varandra också. Det verkar göra dom gott.

I morse tog jag i alla fall ut hunden själv. Klockan hade ännu inte slagit sex och solen glittrade redan i Nybrovikens vatten. Wilmer försökte stöta upp ett gammalt tompaket från Mc Donalds som låg och darrade i en buske, och jag snubblade över en borttappad sko lagad med silvertejp.

Det var på det hela taget en mycket misslyckad jakt. Men det var vackert, riktigt, riktigt vackert!

Fuck you right back

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, samt recensioner och köplänkar.

Nu har även castingen till Kronjuvelerna satt igång. ”Kronjuvelerna” är den berättelse som ligger till grund för min debutroman Familjelyckan och som senare utvecklades till en hel trilogi.

Det är Ella Lemhagen som regisserar ”Kronjuvelerna”, och som har bearbetat mitt grovmanus så att det blir både en TV-serie och en långfilm.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

Jag vet inte om det har framgått, men jag försöker skriva ett novellfilmsmanus här. Inte Kronjuvelerna (som ju är en ”jätteproduktion” och ligger i Ellas händer nu) eller någon ytterligare roman (som kommer senare) utan bara en hederlig, 30 minuter lång, filmberättelse på uppdrag av ett produktionsbolag. Och det är inte lätt kan jag berätta!

Inte för det att jag saknar inspiration – det gör jag aldrig. Tvärtom, jag för en ständig kamp med att hålla idéerna ifrån mej. Svårigheten ligger i att det alltid händer någonting i den här familjen. Det behöver inte vara just så dramatiskt som igår (och nej, mer än så tänker jag inte berätta om den saken) men det är ALLTID någonting.

Jag har blivit en människa som verkligen uppskattar lugn och ro. Därför tycker jag så extra synd om dom där kråkorna som fick möta Wilmer i morse. Alltså, allt dom ville var ju att få göra ägg. Jag kan säja att halva ”ägg-dealen” var i hamn när denna vettvilling till jakthund dök upp i buskarna och satte fåglarna i rörelse. Självklart var han kopplad, men det hindrade honom inte alls från att återvända ut ur ”älgskogen” med hela munnen full av fjädrar.

Fuck you right back!

Nu gick det ganska bra för kråkorna trots allt. Den ene steg till väders under spektakulära former (vi snackar halvribba här), den andre linkade iväg vilt skriande och gjorde obcena gester med vingarna hela vägen in under en bryggkant.

Nu ligger Wilmer-djävulen utsträckt på sängen och luktar kråka ur näbben. Dagen är fortfarande hyfsat oförstörd och Nisse sover ännu. Allt kan hända!

P.S Nu har Nisse vaknat och ingenting är längre som förr. Jag säger – ingenting! D.S