Himmelriket

Jag följer inte många bloggar. Den enda jag uppriktigt tycker om är jag utkastad från. Ja, men jag skrev väl nåt skit om SD och det var ju dumt i det avseendet att jag sedan förlorade ett par, tre SD vänner och aldrig mer kunde logga in på min ”favoritsajt”. Det är oacceptabelt tycker jag. Töntigt rent av. Skärp er för fan!

Alla Sverigedemokrater måste rykta sig – ordentligt. Det pågår intelligent liv här ute. Kanske inte just på min sida, men i övrigt.

Hur som helst läste jag nyss på en av mina vänners bloggar att hon ska sy nya gardiner till sitt idylliska skärgårdshus. Och jag blev så jävla avundsjuk på det där vanvettigt vackra skärgårdshuset. Ni kan inte haja, alldeles vid vattnet och med världens bästa utsikt.

Så kom eftertankens kranka blekhet över mig.

Har jag sjötomt?

Har jag dålig utsikt?

Har jag någonsin haft dålig utsikt?

Skulle jag för allt i världen byta min levnadssituation mot en annan.

No!

Men avundsjuka är någonting annat. Att vilja ha ALLT, att kontrollera allt, alla möjligheter. Hela jävla världen.

Kunde man inte göra sej av med alla onödiga människor och njuta av EXKLUSIV rymdkänsla. Nära himlen, rent av. Inga fula grannar och skällande hundar i grannskapet. Bort med hela skiten bara. Ensam med Gud!

Och Gud skulle spela svindålig musik, bergis Doktor Hook, och man skulle skjuta med ärtrör på honom (henne) och det skulle bli jävla taskig stämning i paradiset.

Och lite så (read my foggy thoughts) känner jag för människor med skygglappar för ögonen. Inte bara Sverigedemokrater. Att de missar någonting. Eller som John Lennon skulle ha sagt; ”Livet är någonting som pågår under tiden människor gör upp andra planer.”

Jag tänker fan inte missa nåt!

Men nya gardiner blir det nog aldrig…

I got stoned and I missed it

Loppor i pälsen och lort mellan tårna

Nu vet jag…

Jag ska aldrig mer dricka sprit! Det är fullständigt värdelöst, jag blir inte ens full. Bara trevlig. Och jag blir inte jättetrevlig, inte alls överdrivet. Snarare överseende. Det enda spriten kan göra för mej är att kompensera mitt bristande tålamod. Jag tror att det är skitfarligt. Tänk om det skulle börja brinna, och så jag då till barnen:

– Nej, men spring inte ungar, det är ju bara lite rök. Vänta en stund så slocknar säkert gardinerna!

Nej, jag ska nog låta bli det där. Och så ringde min brorsa när jag hade som allra mest ont i huvudet i går (söndag) och påstod att jag hade kysst hans fru. Jag flämtade i luren:

– Var?

Alltså, min svägerska är ingen vän varelse alls. Vacker, men inte vän. Och jag gillar inte kroppskontakt. På riktigt. Jag brukar rolla av Skutskepparn med en klädborste (en sån där med tejp) när jag vill visa ömhet och omtanke. Egentligen är det för att få bort hundhåren. Jag hatar när det är hundhår i sängen, och han hänger med jycken JÄMT. Jag brukar dra av hunden också. För han måste ju ändå få sova i sängen, även om han har hår. Men jag blir ju så jävla trevlig av sprit, så då ska det kyssas. Fast jag undrar fortfarande…

Var?

Timbuktu i Kronjuvelerna

Jag ska aldrig någonsin försöka kyssa Timbuktu, det lovar jag. Undantaget skulle vara om han vinner en Guldbagge för sin rollprestation i Kronjuvelerna.

Nu äntligen har filmbolaget släppt hela rollistan (se länk under bilden) så nu är det fritt fram att skriva om Björn Gustafsson och Bill Skarsgård och… ehh… Timbuktu!

Jag menar, de två förstnämnda är ju inga konstigheter i ”filmsammanhang”. Björn Gustafsson är till och med utbildad skådespelare. Många av våra duktigaste stand up komiker har en gedigen scenutbildning i ryggen. Men Timbuktu, liksom…

När jag först skrev in ”hans” roll (som sjukvårdare / mentalskötare) i manus var den ganska liten, och han får inget större utrymme i boken, Familjelyckan, heller. Men Ella fick feelings och valde att utveckla hans karaktär ganska rejält. Det tycker jag är jätteroligt!

Men som sagt var, vinner han en Guldbagge kan jag inte svara för vad som händer. Men då är det troligare att jag kommer med klädborsten.

Islands in the stream

I dag blir det kalas i Barndomslandet. Två av tomtarna i hattstugan firar 50 år som gifta. Femtio bast! Vi pratade om det redan i somras. Jag tycker visserligen att det är lång tid (läs mission impossible) men kanske inte nödvändigtvis någonting som måste firas med buller och bång. Det tyckte inte morsan heller. Men pappa satt och såg ut som en fågelholk i plåten under hela samtalet. ”Inte fira”… Vad fan är det för någonting?

Pappa vill fira ALLT, och ALLA ska komma. Sedan blir han på röken och nyper käringarna i häcken. Några får höra att dom är fula också. Därefter kommer munspelet fram. Alla ska dansa och snurra luvan i luften. Klockan nio är festen över. Tjugoett-bloody-noll-noll!

Klockan nio ska pappa nämligen borsta tänderna och gå och lägga sig. Alltid!

Det är sån jävla ordning på honom numera så man får huvudvärk. Mamma har det aldrig varit någon större reda med. Hon kan med lätthet parta fram till fyra, fem på morgonen. Och så tar hon disken innan hon går och lägger sig i soluppgången. För man vill ju inte vakna till… Ja, ni vet.

Eller som Nisse sammanfattade hennes livsgärning här om dagen och sa till mig;

– Din morsa är ALLT som du inte är!

Och det är faktiskt sant. Pappa visste vad han gjorde den där dagen för femtio år sedan. Huruvida mamma hade alla borstarna i påsen förtäljer inte historien. Men det är klart… Femtio år talar sitt eget tydliga språk. Och man vill ju inte vakna vid en oryktad häst!

Mamma och pappa

Jag ger dig min morgon

Ny dag, nya insatser. I går fick ni Pettersson-Jonsson och Björn Gustafsson, i dag blir det tillbaka in i dimman igen.

Redan klockan fyra på morgonen var jag ute på däck (dont ask me why) men det var alldeles stjärnklart och helt vindstilla. Man kunde se Karlavagnen och Orions Bälte avteckna sig i vattnet tillsammans med tusentals andra stjärnor. Vackert, faktiskt.

Klockan sex ämnade Jyck masa sig upp ur tråget. Då började dimman smyga sig på. Den lade sig sedan helt jämntjock i farleden och har inte börjat lätta förrän nu.

Klockan sex i morse

Pettersson-Jonsson, ja. Hur konstigt känns det inte när hans namn nämns i varenda tidning över hela landet (står gör det ju ”egentligen” om Björn Gustafsson). Men Pettersson-Jonsson är MIN, han är liksom JAG och ändå inte.

För han är också Ellas, och Björns, och alla mina läsares. Pettersson-Jonsson tillhör folket nu. Han är är ute, han är Er!

Vid något tillfälle under vägs gång hade jag kontakt med en förläggare som prompt ville ändra hans namn. Hon kunde inte begripa hur en romanfigur, och ännu mindre en filmkaraktär, kan heta… Pettersson-Jonsson. Vi gick ganska fort skilda vägar.

Ella har aldrig någonsin ifrågasatt vad någon person i mina manus heter. Aldrig!

Hon verkar faktiskt begripa varför de heter som de gör.

Och den som inte gör det.

Deal with it!

Kaffe och kalksten till frukost

Många fortsätter att fråga efter del tre i min trilogi trots att det bara är ett år sedan del två kom ut. Det tycker jag i och för sig är oehört roligt och sympatiskt. Men något exakt svar har jag inte.

Jag kan inte beskriva ett stort romanbygge på annat sätt än som en lång fridykning utan tuber. Man måste ta ett HELVETES djupt andetag först. Det är som när man står på bryggkanten med ena stortån i vattnet. Och man vet att det kommer ske, man vet att man kommer hoppa men man har fan inte en aning om NÄR. Så plötsligt händer det bara. Kroppen far i väg rakt ut i luften och man hör sig själv skrika hela vägen ned under ytan. Sedan är man borta i två år.

Dimman börjar lätta

Vad som står på tur nu är ett filmprojekt med Guldbaggebelönade regissören Maria Hedman. Alla mina arbetskamrater har en jävla massa Guldbaggar. Det känns inte odelat bra. Jag har aldrig ens vunnit på Oddset.

Därefter vill jag väldigt gärna skriva manus på Det stora svenska vemodet. Det är en så oerhört filmisk berättelse, och så vore det coolt att få möta Pettersson-Jonsson och alla de andra karaktärerna som medelålders personer.

Men allra först ska jag måla klart i maskinrummet. Man vill inte riskera att bli nischad som manusförfattare. Det vore för eländigt. Bergis skulle man vinna en Guldbagge också. Får inte ske!