Jag ger dig min morgon

Ny dag, nya insatser. I går fick ni Pettersson-Jonsson och Björn Gustafsson, i dag blir det tillbaka in i dimman igen.

Redan klockan fyra på morgonen var jag ute på däck (dont ask me why) men det var alldeles stjärnklart och helt vindstilla. Man kunde se Karlavagnen och Orions Bälte avteckna sig i vattnet tillsammans med tusentals andra stjärnor. Vackert, faktiskt.

Klockan sex ämnade Jyck masa sig upp ur tråget. Då började dimman smyga sig på. Den lade sig sedan helt jämntjock i farleden och har inte börjat lätta förrän nu.

Klockan sex i morse

Pettersson-Jonsson, ja. Hur konstigt känns det inte när hans namn nämns i varenda tidning över hela landet (står gör det ju ”egentligen” om Björn Gustafsson). Men Pettersson-Jonsson är MIN, han är liksom JAG och ändå inte.

För han är också Ellas, och Björns, och alla mina läsares. Pettersson-Jonsson tillhör folket nu. Han är är ute, han är Er!

Vid något tillfälle under vägs gång hade jag kontakt med en förläggare som prompt ville ändra hans namn. Hon kunde inte begripa hur en romanfigur, och ännu mindre en filmkaraktär, kan heta… Pettersson-Jonsson. Vi gick ganska fort skilda vägar.

Ella har aldrig någonsin ifrågasatt vad någon person i mina manus heter. Aldrig!

Hon verkar faktiskt begripa varför de heter som de gör.

Och den som inte gör det.

Deal with it!

Kaffe och kalksten till frukost

Många fortsätter att fråga efter del tre i min trilogi trots att det bara är ett år sedan del två kom ut. Det tycker jag i och för sig är oehört roligt och sympatiskt. Men något exakt svar har jag inte.

Jag kan inte beskriva ett stort romanbygge på annat sätt än som en lång fridykning utan tuber. Man måste ta ett HELVETES djupt andetag först. Det är som när man står på bryggkanten med ena stortån i vattnet. Och man vet att det kommer ske, man vet att man kommer hoppa men man har fan inte en aning om NÄR. Så plötsligt händer det bara. Kroppen far i väg rakt ut i luften och man hör sig själv skrika hela vägen ned under ytan. Sedan är man borta i två år.

Dimman börjar lätta

Vad som står på tur nu är ett filmprojekt med Guldbaggebelönade regissören Maria Hedman. Alla mina arbetskamrater har en jävla massa Guldbaggar. Det känns inte odelat bra. Jag har aldrig ens vunnit på Oddset.

Därefter vill jag väldigt gärna skriva manus på Det stora svenska vemodet. Det är en så oerhört filmisk berättelse, och så vore det coolt att få möta Pettersson-Jonsson och alla de andra karaktärerna som medelålders personer.

Men allra först ska jag måla klart i maskinrummet. Man vill inte riskera att bli nischad som manusförfattare. Det vore för eländigt. Bergis skulle man vinna en Guldbagge också. Får inte ske!

3 reaktion på “Jag ger dig min morgon

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.