Humlas vilohem

Lycka kan vara så många olika saker, men om lycka är att vakna med en blöt stortå på foten, en gapande gäddkäft över ansiktet och veta att klockan är 04.30 på morgonen. Ja, i så fall… I så fall är jag en väldigt lycklig människa.

Det där med stortån kan jag dock inte förklara. Inte heller varför jag hade en strumpa på högerfoten. Tanken har slagit mig. Tänk om jag stupat raklång i sängen och somnat av ren utmattning med kläderna på. I så fall skulle det innebära att pirayan Viola (som för övrigt diar på huvudkudden samtidigt som hon långsamt tömmer den på sitt innehåll av stoppning) även har ätit upp mina kläder under nattens mörka timmar. ”So it goes”, som Kurt Vonegut skulle ha sagt.

Mamma och pappa var förresten här i helgen. Morsan är stenhård.

– Jag tänker inte gulla med honom, säger hon. Jag har redan märkt hur han är. Om man blir alltför mycket kompis med honom hugger han efter byxbenen och gnager sönder handväskan.

Och så pappa från sin plats utsträckt på soffan:

– Det är en HON, Anita. Du måste lära dig att hunden är en HON!

Morsan igen:

– Det vet jag väl mycket väl, att det är en hon. Jag tänker i alla fall inte gulla med honom.

 

Det vet jag väl mycket väl

Lite så har jag det just nu. Det är liksom ett träsk av odefinierbara happenings varav vissa gör mer ont än andra.

Wilmer har definitivt gått in i väggen. Det var en lättnad för honom att han fick komma hem till Humla och Anders under helgen. Där har han nu sovit ut, ätit upp sig och bearbetat sina tidigare upplevelser.

Men nu är han tillbaka på ön igen och ingen kan vara lyckligare än Viola.

Ja, det skulle väl vara jag då. Men jag är å andra sidan inne i en mental nedmonteringsfas där man blir glatt uppspelt över att vakna med armar och ben i behåll, och där en blöt strumpa inte väcker större uppmärksamhet än ett hål i taket.

Men jag klagar inte… Och inte Wilmer heller.

För satan i gatan vad söt han är, Viola!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.