Low concentration, high frustration

LCHF…

Ja, det är så man förkortar denna irrlära. Egentligen står bokstäverna för ”Low carb, high fat” och ska vara en sann mirakelmetod för viktminskning.

Jag är alltid skeptisk till ALLA metoder, oavsett vilken sekt de har sina rötter i. Människor som mixtrar med mineraler och örter är troll!

Men om vi återgår till LCHF, så handlar om att plocka bort alla kolhydrater ur kosten. Alla! Socker är strikt förbjudet. Smör och grädde kan man äta hur mycket som helst av. Animaliskt fett är kalas!

Alltsammans handlar om att komma till (eller i) Ketos. Men vem fan vill till Ketos, liksom? Ett metabolt tillstånd där kroppen bildar acetonliknande substanser och bränner fett med gaslåga.

Det är så jävla i-land!

Vi kan inte ens banta på ett, för tredje världen, imponerande sätt.

Jag har testat LCHF i fyra dagar, och det är läskigt. Hjärnan får inget bränsle alls. Efter bara ett par dygn känns det som att man har en innehållslös tomteluva mellan axlarna. Jag vet att kroppen ställer om sig efter några veckor, men den rustar sig för långvarig svält. Barnen i Biafra (jag tror inte att de existerar längre) måste ju garva hela vägen fram till soppköket.

En vegan äter med oändligt mycket större omväxling och hänsyn till sin kropp än vad den som följer LCHF gör. Men måste det vara så jävla komplicerat…?

Jag pallar inte att att hasa omkring alldeles tom i bollen och längta till Ketos. Jag är livrädd för Ketos! Landet där man äter smågrus och getsvål till frukost. Jag vill ha socker i kaffet och mjöl i brödet. Sedan kan jag ta lite mindre av allt det andra. Men någon extremrörelse, oavsett vilken, kommer jag aldrig att tillhöra. Nu ser jag förresten en lustig farkost utanför fönstret. Dags att plocka fram sockerkakan!

Oväntat besök underifrån